Metallica
Roskildefestivalen, 6/7-2013

Cash money. Efter någon låt förklarar James Hetfield att han inte trodde Metallica skulle spela på Roskilde, men så vips var de här. Metallica turnerar nämligen inte för tillfället så det lär ha krävts en peng för att väcka denna jätte ur sin dvala. En rätt stor peng. Mo’ money.

Det är svårt att bry sig om sånt, a man’s gotta eat på Michelinkrogar, liksom. Oavsett hur djupt Roskilde behövt gräva i den stora pungen så måste de fått valuta för pengarna. För publikhavet är just det, ett jävla hav.

Som de levererar. Det gamla thrashmonumentet Disposable Heroes spelas tidigt. En låt som får mig att minnas. Minnas märkliga Spindelmannen-referenser, den ständigt närvarande tonårsilskan och debatter på internet kring huruvida Hetfield och hans sedan länge legendariska högerarm (lugna er nu) klarar av att spela huvudriffet utan att alternera mellan ned- och upprörelser.

Den lite bortglömda I Disappear från soundtracket till John Woos kalkonabort Mission Impossible 2 spelas också. Historiskt sett en rätt udda fågel i deras setlist.

Annars är det väl mest the usual suspects, men de spelas med en intensitet som få yngre band kan matcha och som deras jämnåriga inte längre kan drömma om.

Jag hoppas Metallica aldrig mer skriver en ny låt, men rullar de in i mitt periferi under en ny turné så närvarar jag. Alltid en god fest.