Det fanns en gång då Metrics frontperson Emily Haines skrev politiska och insiktsfulla texter med en nypa humor om den kanadensiska motsvarigheten till Svensson-livet, Irak-kriget och antikapitalism medan hon kunde leverera dem på ett vilt och nonchalant vis. Just därför agerade hon inspirationskälla till seriekaraktären Envy Adams, ex-flickvännen tillhörande den baslirande karatemästaren Scott Pilgrim. Bortsett från att hon framställs som något kylig i seriens filmatisering representeras Haines på bästa och mest sanningsenliga sätt möjligt, vilket i nuläget känns helt otänkbart – eftersom den versionen av Haines inte längre existerar. Idag känns hon och Metric bara trötta och totalt oinspirerade.
Att Metric styrt sitt skepp mot en poppigare destination är absolut inte anledningen bakom den enorma gäspning som är Pagans in Vegas, eftersom de lyckades skapa den utmärkta Fantasties genom det lite mer lättsmälta soundet. Att skylla på den ökade dosen av electronica och syntpop är inte heller särskilt rättfärdigat, då dess dominerande roll under Synthetica ändå var intressant nog för att fånga ens uppmärksamhet under hela albumets gång. Trots erfarenheten, den musikaliska talangen och alla världens möjligheter för att kunna upprätthålla bandets hittills njutbara diskografi är Pagans in Vegas en prick i deras egna register.
Åtminstone börjar det någorlunda förlåtande. Majoriteten av Lie Lie Lie är väldigt allsångsvänlig och bevisar att Haines har några få rader kvar som slår lika hårt som för tio år sedan (om vi ignorerar att rimmandet är på dagisnivå, det vill säga): ”Naked in the movie, make her the director’s pet / Your mother and your father wanna see you on the TV set / Everybody told her ’take whatever you can get’.” Det finns även en mindre relation till det sound vi bekantade oss med under Fantasies, men som ger något av en falsk förhoppning – eftersom det aldrig återkommer under skivans gång. Härifrån är det mestadels besvikelser och högljudda suckningar på horisonten.
Det är väldigt förbryllande varför Metric valt att försöka låta som Passion Pit när de märkbart bara faller platt och snarare efterliknar Owl City (som faktiskt förtjänar ett grattis efter att ha släppt årets absolut sämsta album!) under skivans första hälft. The Shade och Celebrate fungerar på sin höjd som inhoppare på amerikanska collegebaserade radiokanaler om människor av någon anledning skulle tröttna på Passion Pits Take a Walk eller Lifted Up (1985). När det inte fungerar att influeras av kontemporär Zoloft-pop känns vissa partier nästan helt stulna, där introt till Foals tungviktare Inhaler funnit sin väg till början av Too Bad, Too Sad, vilket känns bortom ett sammanträffande. Dessutom verkar det som att någon i bandet grävde fram ett Gameboy, spelade lite Pokémon Red och hörde Lavender Towns kusliga melodi när introslingan till Fortunes skulle skrivas. Oavsett hur obehagligt mycket de låter som varandra, fungerar slingan inte överhuvudtaget med resten av låten.
Även fast det faktiskt förekommer ljusglimtar i form av ett par malplacerade och dansanta The Cure-influerade låtar mitt i smeten av all brist på inspiration och två jättemysiga instrumentala låtar i slutet av skivan (som hade fungerat perfekt mitt i skivan för att ge lite variation från all trötthet), känns det som att ingredienserna för en bättre utformad Pagans in Vegas finns utspridda över hela skivan, men är inte på något sätt ihopsamlade. Det finns spår av allt det som en gång gjorde Metric till ett fantastiskt band, det finns duktigt framförda låtar trots deras kvalitet och någon sorts vilja att inte återupprepa sig – att åtminstone röra sig åt ett annat musikaliskt håll. Men bara för att ägg, mjöl och socker gör en tårta betyder det inte att tårtan måste bli god.