Metronomy
Sónar Copenhagen, 13/3 – 2015

Metronomy har sedan starten alltid varit Josephs Mounts band. Under de första åren var det också bara Mount på scen när de spelade live, men successivt lades medlemmar till innan man landade på nuvarande fem. På Sónar Copenhagen är de en av första kvällens toppnamn, tillsammans med producenten tillika landsmannen Jon Hopkins. Därför är det ganska förvånande att publiken är såpass gles, det är lätt att navigera sig fram till en plats nästan längst fram vid staketet. Den något tunna publiken verkar dock inte bekomma britterna det minsta, och iklädda matchande vita byxor och mörkblåa skjortor (borta är de påsydda lamporna från bandet tidigare dagar) de igång en timmeslång spelning med Holiday.

Det skramliga introt skär något i öronen och de underliggande basgångarna och trummorna försvinner lite i mixen. Detta är dock något som korrigeras nästan omedelbart, och förutom den första minuten är ljudet klanderfritt. Just basen har alltid varit ett prominent inslag i bandets musik, och live är det Olugbenga Adelekan som sköter det fyrsträngade instrumentet. Basgångarna är som sagt tydliga i studio, men live växer de till en annan nivå: det är tekniskt imponerande och fruktansvärt dansant. I följande Radio Ladio verkar också publiken vakna till liv, och den lekfulla refrängen har inte glömts bort av någon fastän det är sju år sedan fantastiska Nights Out släpptes. Hela bandet delar på körningen, och publiken fyller glatt i de medvetna hål som lämnas. Det är snyggt, noga utstuderat och fungerar precis så väl som förväntat.

I övrigt är det sparsamt med låtar från bandets genomslagsskiva, vilket knappast är förvånande då bandet har två fräschare skivor i bagaget – men ändå lite synd att låtar som bastunga Heartbreaker, skruvade My Heart Rate Rapid och neo-raviga The End of You Too utelämnas. Istället blir det mer från de senare åren, med förra årets Love Letters i fokus. Mount hänger nu av sig gitarren och tar plats bakom synten, och tempot dras ned något för I’m Aquarius (och återigen imponerar resten av bandet med klockren körning) och albumets titelspår. I dessa mer avskalade moment tar resterande bandmedlemmar tillfället i akt och gör några mer eller mindre korreograferade danssteg bakom sina respektive instrument, allt till publikens förtjusning. Dock är dessa nedtonade moment, Reservoir och The Upsetter är två andra exempel, spelningens svagare delar. Så fort Adelekan hänger av sig basen och tar plats bakom synten försvinner lite av bandets signatursound, och de blir istället genast något mer anonyma.

Därför är det tacksamt att bandet har spår som The Bay och The Look som agerar omedelbara stämningshöjare med sina massiva basgångar som gör det omöjligt att stå still. Tyvärr har några i publiken bestämt sig för att ölen nu är mer intressant, men den stadsrabblande refrängen i The Bay lockar tillbaka delar av de som droppat av. Ytterligare ett snyggt inslag är Corinne där just Adelekan men också trummisen Anna Prior får sjunga en vers var solo, istället för att köra som under resterande spelning. Just Prior är extra bländade, då hon trots en ganska hetsig textrad inte missar en takt på slagverket. Detsamma ska för övrigt sägas om samtliga musiker på scen: även om namnet Metronomy mycket associeras med namnet Joseph Mount så är livemaskineriet otroligt väloljat. Mycket går visserligen på rutin, men de ständiga leendena på medlemmarnas läppar visar på att detta är inte bara är ett gäng duktiga musiker i grupp, utan mer av en enhet.

I avslutande You Could Easily Have Me (kvällens enda spår från debuten Pip Paine) syns dock väldigt lite av detta, visserligen är det ett otroligt stökigt spår med mycket väsen, men ivrigheten och glädjen tar nästan över. Visst är det en massiv urladdning, men det är också ett spår som liknar väldigt lite av resten av setet (det experimentella mellanspelet Side 2 undantaget), men där och då låter bandet mer som en ostämd kopia av valfritt britpopsband från mitten av 2000-talet. Med tanke på ansiktsuttrycken på scen är det dock inte helt omöjligt att det faktiskt var det som var tanken.