En av de mest kontroversiella sakerna jag har gjort hittills i mitt liv är att medvetet missa Slowdive under förra årets Way Out West. Efter shoegazeikonernas set så verkar ingen ha blivit oberörd, med tanke på hur utfrågad jag blev efteråt när jag inte var vid Linnéscenen och grät med alla andra pedaldyrkare. Istället såg jag Metz och lämnades med en adrenalinkick som fortfarande sitter kvar i hjärtklaffarna. Sällan har jag varit stoltare över min beslutsförmåga.
II har exakt den underbara energi som bandet lyckas förmedla live. Första skivan lät något grumlig och gömde Alex Edkins sång alldeles för långt bak i mixen täckt med ett tjockt lager av dist, men den här gången om är produktionen så realistisk att Edkins svett stänker ända från ljudfilerna. Medan debutskivan känns som en bunt ihopkastade posthardcoredängor där det inte fanns en röd tråd (dock orimligt bra posthardcoredängor), så är uppföljaren mer strategiskt utförd och låtarna kompletterar varandra perfekt. När The Swimmer och Nervous System sopat golvet med en så finns Spit You Out och Wait in Line där för att trösta med utsökta riff och smittsam kaxighet nog att stödja någons självförtroende under hundratals nervösa moment.
Tidigare alster hade tydliga influenser från Drive Like Jehu och The Jesus Lizard som stannat kvar på II, men det finns även spår av tidiga Nirvana i Edkins gitarrspelande. Det framgår inte bara från att samma riff ofta repeteras eller att två/tre ackord upprepas genom låtens gång, utan i de urballade solona i Spit You Out och Eyes Peeled som är så Kurt Cobain-iga att hans spöke garanterat flyter runt i Edkins ådror. Medan andra posthardcoreband som Cloud Nothings eller Japandroids låter sig influeras av den ljusare och melodiösa sidan av genren där Jawbreaker och Hüsker Dü regerar, så har Metz samlat på sig all aggressivitet som genren kan erbjuda.
Edkins spottar inte längre ur sig textraderna som en rabiessmittad hund utan fokuserar på att krama saften ur varje ord. Det fanns tidigare bara en underliggande ilska i hans ord, men denna gången om så finns det sårbarhet och rädsla bakom vrålen – mycket likt Cobains desperata och smärtfyllda sång. Speciellt under Acetate är Edkins på bristningsgränsen när han nervöst slänger ur sig ”take away my dreams / take my everything”, eller under Eyes Peeled där han är konkret med hans självtroende och öppnar upp sitt inre sjungandes ”I’m not in love with who I am”.
II får mig att vilja riva sönder mina väggar tills fingrarna blöder, springa huvudstupa in i mitt kylskåp och stampa i golvet så hårt att grannarna blir irriterade, ringer på dörren, hör The Swimmer och börjar stampa med mig av ren smittsamhet. Det är nästan som att Metz hintar att albumtiteln inte bara är en uppföljare, utan en rekommendation – lyssna inte på den här skivan själv. Energin är för mycket för en person att hantera själv.