Metz
SVMK Fest 9/3-2013

När jag kommer hem från SVMK Fest frågar ett par bekanta till mig hur Metz var. De har egentligen själva möjlighet att gå – och gillar bandet – men stannar hemma på grund av eventets övriga faktorer. Det är ju nämligen så att det Sub Pop-signade noiserockbandet från Toronto inte riktigt passar in i den ekvation som artistuppställningens övriga namn bildar. Kvällsfestivalen på Münchenbryggeriet ståtar med ett antal mindre stjärnskott inom elektronisk popmusik. Gillar man Lorentz & Sakarias och Cyril Hahn är det – och det här säger jag väl utan några statistiska underlag – betydligt större chans att man även diggar Nordpolen och Karl X Johan. Kul med bredd, men ändå – Metz är lite utanför.

Jag svarar att konserten är en underlig kontrast. Å ena sidan ett virvlande, heltaggat, skrikande band till motor på scen. Å andra sidan en stillastående fågelholkpublik som sneglar mot den mindre scenen en bit bort med avlägsna pumpande beats. Jag svarar att fler och fler droppar av ju längre spelningen lider. Och menar att det inte bara är en felplacering som gör att konserten inte når sin fulla potential. För så här är det väl lite: Metz har funnit ett otroligt snyggt gitarrsound, det räcker att sätta på Sad Pricks för att inse det. De är uppenbarligen rätt nöjda med det – för så mycket mer än så är det inte. Det är väldigt välljudande oväsen men de ståtar inte med mycket till strukturerade låtar. Live, med förlorad dynamik till följd, blir det än tydligare.

Så medan Metz står på Münchenbryggeriets större scen och låter sina låtar försvinna in i en tjock dimma av massiv enformighet verkar fler och fler planera vad att se härnäst. Det finns en hel del att välja på och Metz hamnar långt ner på mångas prioriteringslista. Ikväll kan jag faktiskt inte klandra dem.

Foto: Magnus Olsson