Mew, ett smärtsamt vackert mörker
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Mew

Pstereo

Betyg: 9/10

Himlen är becksvart. Precis som scenen. Några strålkastare ger den här kvällen ett skimmer av hopp innan danskarna som tonsatt miljontals ungdomsår lyser upp nattens alla himlakroppar. Strimmor av verklighetens ljus blottas via obskyra scener på en projektorduk. Astronomiska höjder av rymdifierade ögonblick till miljontals romantiska referenser ger den här scenen mer än ett hopp för ensamhetens själar. Bortom änglakroppar och innanför ögonlockar.

The Zoekeeper’s Boy värmer upp en lyrisk publik innan ett gäng guldkorn från Frengers fullkomligen exploderar. Riviga introt till Am I Wry? No trollbinder Trondheim för att sedan övergå i melankoliska 156. Jonas Bjerres falsett smeker popluggarna på främsta raden och berör oss alla ända in i benmärgan. Det här är så smärtsamt vackert att jag inte finner ord. Det här dunkla expresståget från Hellerup färdas med ljusets hastighet genom rymdlandskap likt de vacklande ljudbilder som följande Snow Brigade presenterar.

I likhet med spelningen på Roskilde är det här ett enda stort frosseri för indiekids. Oavsett om man följt deras fotsteg eller inte. En kväll som denna vinner man över samtliga. Den bedrövliga spelningen i Hässleholm då de tvingades spela i gassande solljus är enbart ett minne blott. Det har gått några år. Och gud förbud dem att lira i solljus igen. Om det finns någon rättvisa här i världen, låt dessa herrars musik få lite av den. Mörkrets mästare, Mew, behöver en sak för att lyckas. Det stavas mörker. Resten har man redan.

Beach är fortfarande som tagen ur Frengers när den serveras våra trumhinnor. I ett slutskede med Comforting Sounds och Special är det svårt att misslyckas. Mew bevisar en gång för alla hur man målar himlakroppar och hur vi stavar melankoli.

Foto: Magnus Olsson