Mew
Hultsfredsfestivalen, 13/6-2013

Mew gör sin blott sjätte spelning på tre år den här eftermiddagen. Dagen innan genomförde de sin första konsert på nästan ett år på Store Vega i Köpenhamn och efter Hultsfredsfestivalen är planen att åka direkt till Finland för ännu ett framträdande. Danskarna har förstås repat frekvent innan de nya speldatumen men det är ändå vågat att sätta gasen i botten på det sättet.

Så är också Mew ett makalöst tajt band. Förutsättningarna för en habil upplevelse är värdelösa med en – för ett band av deras kaliber och sound – okristligt tidig spelning och en regntung himmel som är lika nådig mot den flyttade festivalen som orten Hultsfreds invånare. Den evigt ungdomliga Jonas Bjerre mumlar att han är glad att se människor överhuvudtaget och bakom honom finnes fyra musiker som ger skenet av att vara en kokande kastrull med vatten. Det händer inget extraordinärt på scen men ju längre tiden lider, desto mer bekväma blir det uppenbart spelsugna bandet.

De inleder med en ny låt och följer upp det med Special som precis som på skiva glider in i The Zookeeper’s Boy. I den senare kommer Mew igång på allvar. Bjerres blick vandrar över den hängivna skara som samlats och där han står, stilla med sin mick och växlar tonlägen som ingenting, framstår han som en liten sagofigur som backas upp av en ursinnigt hårdslående orkester. Det når en absolut peak i 156, vilken genomförs i monsterversion där Silas Utke Graae Jørgensen verkar ha fått uppdraget att försöka slå hål på sitt trumset. Där, och även i deras självskrivna finallåt Comforting Sounds, påminner Mew en hel del om sin nordiska granne Sigur Rós. I hur deras ljusshow omsluter männen på scen (även om det förstås hade varit mycket mäktigare i mörker), i hur Jørgensen stundtals tangerar de mest intensiva trummomenten på Sigur Rós-albumet () och i hur bas och gitarr breder ut sig likt savanner i en del låtars slutpartier.

Mews ylande sagokaraktär är som vanligt stillastående – på gränsen till loj – och kan inte riktigt anpassa sin publikkontakt och mellansnack till en mer intim nivå, något som kanske hade varit möjligt i och med den tveksamma publikuppslutningen. Det går bra ändå för Mew har ett annat sätt att locka till sig folk. De spelar, så innerligt de bara kan, och verkar inte ha en tanke på någonting annat än sin musik. De två nya låtarna de spelar låter litet röriga med sina hastiga taktbyten men lär växa när överraskningseffekten har lagt sig. Ett nytt album är på ingång. Det är skönt att ha Danmarks kanske finaste export tillbaka.