Mew
Göteborg, 26/10 – 2015

Gulliga giraffer dansar med vanställda människor. Corpsepaintade spöklika gestalter blickar ut över en sprängfylld stjärnhimmel. En bebiskör med påklistrade, identiska ansikten rycker som nickedockor och klappar i takt. Framför dem står ett popband. Mew har ett minst sagt rikt bildspråk. Hela tiden balanserande mellan oskuldsfull gullighet och isande obehag. Ofta båda samtidigt. Ovan nämnda scener är från kvällens videoprojektioner, och en liknande växelverkan finns på albumomslagen. Resan går från gulliga färgglada ägg till psykedeliska mönster till sterila porträtt. Det är över huvud taget svårt att få grepp om.

Samma kontraster finns i musiken. De danska herrarna har bildat sig en alldeles egen gren inom progressiv pop, på samma gång stenhård och bubblande gullig. För sockersöt för att kallas rock, för tung för att kallas pop. Riffen låter som Arctic Monkeys med skinnpaj och över dem rör sig pojkaktigt rena melodier som byter tonart närhelst de vill. Någonstans djupt inne i kärnan finns ren och skär pop, men det verkar ingen bry sig om.

Ännu mindre tycks bandet bry sig om poprötterna när de ställer sig på scen. Rocken tar över, den unika mixen av hårt och mjukt till trots. Det otroligt rika gitarrljud som utmärker Mew ersätts av ren volym. Johan Wohlert rör sig på typiskt rockmaner, headbangar och står bredbent. Han har till och med det klassiska metal-svettbandet, som annars mest bärs av typ Alexi Laiho. De andra hänger på i liknande scenspråk, förutom Jonas Bjerre som istället står helt still. Det hela är inte särskilt roligt att titta på.

Tur då att de levererar en kavalkad av helt makalösa låtar. Satellites svänger och drivs målinriktat framåt av kaxiga gitarrer. Comforting Sounds skimrar tack vare sin enkla men otroligt effektiva uppbyggnad (men skadeskjuts av att Johan Wohlert i det mest känsliga ögonblicket höjer hårdrocksnäven och skriker ”Göteborg! How are you!”). The Zookeepers Boy har ett förkrossande intro och en refräng som leder till ett allmänt lyckorus i hela lokalen. Allra bäst är Snow Brigade, som bär på en obeskrivligt vacker kombination av melankoli och ren glädje. Blinkande discoljus skjuter ut genom rummet. Tårarna är väldigt, väldigt nära.

Med Sometimes Life Isn’t Easy, också den väl framförd, ringar Mew in sig själva. Jonas Bjerre sjunger om sin olyckliga kärlek till en person som inte kan bestämma sig om hen vill ha honom. Han beskriver hur personen i fråga skär honom i bitar och bedrar honom, men sammanfattar eländet med raden: ”Sometimes life isn’t easy”. Kampen mellan det hårda och mjuka vinns till slut av det senare. Den bubblande, naiva glädjen avslöjar sig själv genom en enda formulering. Ibland är livet inte enkelt.