Bakom pseudonymen MG döljer sig Martin L. Gore, låtskrivare och multi-instrumentalist i Depeche Mode. Som kreatör av bandets främsta hits vore det inte helt orimligt att vänta sig ett syntalbum av Gore, men den som väntar sig något i stil med Violator kommer tyvärr att vänta förgäves. MG låter mer som ett soundtrack till årets vackraste sci-fi-film än något som skulle kunna bräcka en arena.
Låtmaterialet känns snarare som en samling idéer än vad det känns som ett album, tätt ihopvävda av Gore. Ingen låt tar liksom någonsin fart och som helhet känns låtarna mer som ett ackompanjemang än vad de känns fristående. Det är både en gåva och en förbannelse. De lyckas aldrig riktigt stå på egna ben samtidigt som de tillsammans, sammansatta med varandra, kan få vem som helst att tro sig vara på den internationella rymdstationen.
Just rymden känns som ett genomgående tema genom albumet. Nog för att elektroniska ljud kan få mig att tänka på mycket annat än rymden så känns det verkligen som att Gore har tagit fasta på den karga oändligheten som vår galax vilar i. De eteriska lagren av syntljud i Europa Hymn och Trysting hade lika gärna kunnat vara med och ackompanjerat Carl Sagans existentiella rymdserie Cosmos: A Personal Voyage, till exempel. Samma sak kan sägas om vackra Featherlight, vars iskalla produktion kvalar in som en av albumets absoluta höjdpunkter.
Att Martin L. Gore har haft roligt när han spelat in MG märks från början till slut. Att kravlöst få arbeta utan ramar och slippa anpassa sig till medmusikanter måste kännas väldigt befriande för någon i hans sits. Samtidigt är det på bristen av struktur som albumet faller på. Det har liksom varken en början eller slut, ett upp eller ett ner – precis som rymden.