MGMT
Cirkus, 29/9-2013

Om jag minns det hela rätt var det sommaren 2008, som varenda campingfest fick sig en extra kick av Andrew Vanwyngarden och Ben Goldwasser. Kids är fortfarande vad de flesta köper biljetter för, vilket märks ganska tydligt på Cirkus i Stockholm. Större delen av konserten har publiken åtagit sig en ställning med armarna i kors, det är först när flörtiga Electric Feel viftar med sommarvärmen som publiken lättar på sig för att sedan explodera i avslutande Kids. Sedan 2008 sommaren då alla önskade sig en hippie-outfit och hårband i regnbågens alla färger och avslutningsnumret den här kvällen har det hänt ganska mycket. Brooklyn-duon och fansen har sprungit åt olika håll, de riktigt sena gormar fortfarande efter Kids som om det vore årets guld. Med albumen Congratulations och årets självbetitlade MGMT har duon gått vidare från flörtiga synthpop till garage-influerad och experimentella ljudgångar. Något som de lyckas väva in snyggt mellan bandets ”större” stunder. MGMT är inte längre en hit-maskin, även om allt från Oracular Spectular sväljs med hår och hull och blir en kontrast till vad som numera är ett försök till att trolla fram nya spännande ljud.

I ökensolen 2010 handlade allt om droger. Innan de rev av hallucinerande Time To Pretend skrek de ut ”Are you on drugs?” och Coachella-publikens gensvar överröstade det mesta den där helgen. Även nu är det berättigat att fråga sig vad duon tagit för att framkalla alla nya ljudbilder. Det krävs förmodligen en större djupdykning, men bara den visuella bakgrunden som projicerar pyskedeliska och drogromantiska motiv talar troligen sitt eget språk.

Ganska tidigt in i spelningen tar den första allsången vid, sentimentala The Youth bevisar att MGMT inte alltid är en trip i solnedgången med barfotadans. I övrigt är det inte mycket till allsång den här kvällen även om Your Life Is A Lie och Weekend Wars höjer pulsen. MGMT må vara ett band på dekis, deras dagar är dock inte räknade, såväl Congratulations och MGMT rymmer mängder med guldkorn, men kräver så mycket mer av lyssnaren än den lättillgängliga debuten. Och det är den barriären de kämpar mot, precis som mot Sveriges tråkigaste publikhav och en besvärlig ljudtekniker.

Foto: Magnus Olsson