MGMT
Little Dark Age

14 februari, 2018
Recension av Freja Wehrling
8

Medan vissa artister och band genomgående under sin karriär pratar om vikten av att kämpa för sitt artisteri för att kunna slå igenom, beter sig andra som att de hellre hade sluppit hela paketet. MGMT är som bekant ett band av den senare kategorin och har under historien krisat sig genom sina albumsläpp. Sedan första Time to Pretend-EP:n har duon sjungit om baksidorna med sitt karriärval och musikvärldens mörkare sidor, men på den senaste skivan finns här en skiftning. Även om de fortfarande inte är helt bekväma med strålkastarljuset, börjar de äntligen känna sig tillfreds. Little Dark Age är en solklar efterföljare till allt gruppen tidigare gjort, och även om MGMT inte helt trivs på scenen har de slutligen hittat hem i sitt sound.

Little Dark Age är det första släppet efter egenutgivna We (Don’t) Care som Andrew Vanwyngarden och Ben Goldwasser ger ut med en viss självsäkerhet. Det finns inget på albumet som verkar tillrättalagt eller onödigt och ingen osäkerhet i hur albumet kommer att tas emot av kritikerna och fansen. Uppenbarligen finns det mycket tanke bakom alla ljud, men den nervösa trots som fanns på MGMT från 2013 är långt borta. I stället jobbar bandet nu med sina lyssnare och albumet representerar MGMT precis där de är just nu. De har skalat av all musik de tidigare gjort, hittat kärnan i det och skapat något nytt.

I en intervju berättar de två amerikanerna att de har lämnat tankarna om en revolution på det bokstavliga sättet bakom sig, men vill skapa en liknande känsla med Little Dark Age. Här är det beatsen och syntarna som lägger vägen för revolutionen och dansen i en sprudlande kombination. Även om titelspåret är högst emo(tionellt), (här känner sig duon separerad från sitt hemland och allt det innebär att vara amerikan 2017), är det fortfarande en banger och dansant. På samma sätt som Gorillaz med Humanz skapade en fantasiverklighet av vår störda värld att förlora sig i har även MGMT lagt till sig en främmande kämparglöd.

Peppig pop är en av musikvärldens stora krafter just nu, och amerikanarna ger oss ett suveränt exempel på detta med skivan och kanske i synnerhet med Me and Michael. Syntarna doftar 80-tal och tillsammans med den klämkäcka, men obehagliga, musikvideon har MGMT skapat en alternativ dimension i sitt sound. Till en början var ”Me and Michael” i stället ”me and my girl” och låten handlar om att finna trygghet i någon annan trots att världen rasar utanför. Tillsammans med Michael skapar Vanwyngarden ett säkert gömställe med raderna: ”In every scene, it’s me and Michael / Imaginary bombs raining down from the clouds / So it seems the danger signs will never let the feelings die / When all the best and brightest have gone”. Runt om dem utspelar sig en apokalyps, men de har varandra. Den dansanta, men vaksamma popen fortsätter in i One Thing Left to Try. Här finns det dock mer att hämta än de funkiga trummor och filosofiska funderingar som dominerar lyriken. En positivitet som inte längre är oskyldigt blåögd utan snarare lärt sig av historien får visa vägen och bevisa att allt alltid går att lösa.

Finessen med Little Dark Age är att allt görs med en ;). MGMT är inte längre intresserade av att gå in i en experimentell galenskap, utan verkar nöja sig med att göra musik där deras idéer och visioner faktiskt går fram till lyssnaren. Texterna växlar mellan att vara frammumlade livskriser (When You’re Small) till att vara direkta uppmaningar (TSLAMP), men det blir aldrig för konkret eller för svartvitt. Det skimrande fantasifulla – essensen av MGMT – finns ständigt närvarande. Fotavtryck från Congratulations Siberian Breaks finns i den drömska Days That Got Away och det blir en uppfriskande paus från albumets snabbare spår. I When You’re Small hörs även rymden och friheten som finns i Oracular Spectacular och Of Moons, Birds & Monsters. MGMT har förändrats mycket över åren, men kanske inte så mycket som de själva och som andra tror.

Finalspåret, den melankoliska Hand It Over, fadear vackert ut den helhet som Little Dark Age är. Även om låten snarare handlar om den skeva maktbalansen i världen, finns det ett avslut på lur här. Vi får hoppas att det är en era som sjunger sin sista ton och inte MGMT. Nu, mer än någonsin, klingar deras musik i harmoni med både bandet självt och världen utanför.

Skivbolag: Columbia Records

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 897 [name] => MGMT [slug] => mgmt [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 898 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 15 [filter] => raw ) )