Miguel
Roskildefestivalen, 7/7-2013

Jag missade Miguel på Berns i våras. Ibland är man en idiot, helt enkelt. På Roskilde är jag på plats i god tid för spelningen, med en äcklig drink i ena handen. Det börjar kännas i kroppen. En långsamt brännande fylla börjar träda fram ur det dolda. Det både spänner åt och slappnar av i sinnena – försöker nå en symbios utan att kompromissa.

Miguel kliver ut, iklädd svart skinnjacka delvis täckt av fransar. Ett svart linne separerar skinn från skinn. Snart ska de båda av, men mer om det senare.

Det känns ju som att Prince lever dubbelliv nu. Det ena som en liten grinig Minneapolis-gubbe som sedan 90-talet skitit ur sig 100 miljoner skräpalbum, men som fortfarande levererar live. I det andra har han innan sin död lyckats reinkarneras i en hälften så gammal kropp. Den nyvunna kroppen hjälper i de kreativa skapandeprocesserna, men ännu inte fullt ut i livesammanhang.

Avslutningen av All I Want Is You drivs helt av Miguels falsett. Då brister det lite för mig, det faller en liten tår. Som jag skrev i en annan liten text från Roskilde, sådant där händer inte mig längre. Trodde jag. Senast det egentligen hände, vad jag kan minnas, var just under Prince på Way Out West år 2011. När Purple Rain briserade under våra fötter, över våra huvuden och överallt omkring oss. När Prince tog tag i gitarren, och lät sina händer ledas nedför dess hals för att spela det där solot som bara han kan spela. Alla hans solon är likadana. Stunder då Gud är i rummet, om man som ateist kan tillåta sig använda en sådan kliché. Det känns i alla fall lite så ibland när Miguel sjunger, det faller sig så naturligt.

Den där skinnjackan har försvunnit. Linnet är kvar, men vid ett kort ögonblick drar han upp det tillräckligt högt för att blotta sexpacket. Jublet är öronbedövande, så klart. Strax därefter låter han linnet falla mot marken. Jublet tar inte slut. Han säger att han behöver göra fler armhävningar innan han låter hungriga ögon se hans överkropp utan textilier på igen och ger förmodligen alla snubbar tjockångest och komplex för livet.

Jag älskar min flickvän. Hon får mig att orka, hon är det viktigaste jag har. Hon får mig att tro att allting i slutändan kommer ordna sig. När Miguel sjunger Pussy Is Mine och frågar publiken om den faktiskt är det vill jag bara kasta upp min flickvän på scenen. Ta henne bara. Hon skulle ju ha det så mycket bättre, tänker jag under en stund. Det känns som att allt det där faller sig så naturligt för honom.

En förlängd Adorn avslutar spelningen och jag tvingas vandra mot Kraftwerk. Jag vill inte. Det känns som att jag upplevt någonting från en svunnen tid. Det görs inte längre på det här sättet. Jag ger Miguel en perfekt tia här, trots att jag lite längre upp skrev att Prince fortfarande är en bättre liveartist. Jag motiverar det med att Prince inte är mänsklig, att man under hans konserter transporteras till en surrealistisk plats långt bort från alla obetydliga betyg. Miguel kommer förmodligen aldrig nå ända dit, men kanske. Bara kanske.

Foto: Magnus Olsson