Miike Snow. En trio varav två tredjedelar är svenska bär på meriterande priser efter att ha arbetat med bland annat Britney Spears. Något som ständigt har fått mig att komma tillbaka till bandet sedan deras debutalbum släpptes för tre år sedan är det vackra mötet mellan lekfulla melodier och stark lyrik. De lekfulla melodierna lever kvar men den amerikanska låtskrivaren och sångaren Andrew Wyatt verkar ha tappat stinget på deras senaste skiva, Happy To You.
En sak som jag har älskat med Miike Snow från början är de kreativa trumkomp de har på sina låtar, i stil med Dungens. Jag är otroligt glad över att det finns kvar. Produktionsmässigt är skivan fantastisk. Det är det som energin har lagts på och det med all rätta. Devil’s Work som är det tredje spåret på skivan är livematerial så att det skriker om det. Känslomässigt omfamnar den inte som för tre år sedan. I alla fall inte på det sättet jag hade förväntat mig. Det känns tafatt. Sångmelodin i Vase känns som taget ur Days av The Kinks och pianoslingorna som återkommer i nästan varje spår finns att hitta i en stor procentuell del av alla houselåtar som man kan höra på radio. Var är kreativiteten och förnyelsen?
Som tur är har de inte sjunkit helt, det finns ljusglimtar. Black Tin Box är ett exempel på detta. Det lugn och väldigt vacker låt som inkluderar svenska Lykke Li. Ännu ett exempel på att Andrew Wyatt inte har tappat stinget helt är i ångestfulla God Help This Divorce där han sjunger ”She was a beauty queen, but I held her down, down, down”Albumet är enformigt, det går inte att förneka. Samtidigt så måste man ändå se till att bandet verkligen kändes som revolutionerande med debutalbumet, det är svårt att leva upp till det. Happy to You acceptabel men i och med att låtarna är mer melankoliska än Miike Snow har varit tidigare så känns det annorlunda. Jag har svårt att få grepp om det.