Animal, den första singeln från Miike Snows första album som kom 2009, må ha misslyckats med att slå på topplistor runt om i världen – men i Sveriges indiekretsar slog den ner som en bomb. Singeln hintade om en sprudlande, talangfylld trios möjligheter och framtidsutsikter. Visst hade de framtidsutsikter, men personerna bakom Miike Snow hade redan skapat sig ett arv i popvärlden – Britney Spears låtar Toxic och Piece of Me samt Madonnas album Confessions on a Dancefloor är bara ett par exempel på de hits de producerat och skrivit innan Miike Snow debuterade. Debutalbumet blev en succé, men framtidssagan tog sig en törn i och med trions andra studioalbum, Happy to You, som inte togs emot riktigt lika hjärtligt. Medlemmarna begav sig ut på respektive äventyr (Christian Karlsson bildade Galantis, Pontus Winnberg anslöt sig till Amason, Andrew Wyatt släppte ett soloalbum) tills de meddelade att ett nytt Miike Snow-album var på väg.
Här träder iii in, för att efter fyra år på is bevisa att trion fortfarande har popen i blodet. Miike Snow är en popmaskin – men om det organiskt skapat eller ej är svårt att urskilja. Wyatt sa i en intervju med Rolling Stone nyligen att ”I think as a whole, there’s the idea that we want to make music that’s joyous and imaginative, but not containing the materialistic or shallow side that can invade pop music.” Vissa stunder lyckas de med att vara så glädjefyllda och fantastifulla som de vill, vissa stunder är det alldeles för överproducerat och syntetiskt. Det är i princip det originella Miike Snow-soundet i uppdaterad form, på gott och ont, och så otroligt tydligt att de är just hitmakare i grunden. Låtskrivandet ter sig helt naturligt i den formen oavsett intentioner.
Två exempel är de mycket troliga sommarplågorna The Heart of Me eller Genghis Khan – den förstnämnda syntig och upplyftande men samtidigt paradoxalt ältande, den sistnämnda en funkig hit som doftar Mark Ronson. Albumet visar på deras utvecklade tekniska färdigheter, något som är både en välsignelse och en förbannelse just här. Back of the Car leker med förvrängning av både röst och tempo och I Feel the Weight, albumets ballad, jobbar alldeles för mycket med autotune som i princip förstör en ganska fin melodi. Rent generellt känns många av låtarna oinspirerade eller tydligt utarbetade till att passa in i en sorts electropopmall, en påbörjad hitkavalkad som inte riktigt bär hela vägen fram. En höjdpunkt på albumet är dock singeln Heart Is Full, full av samplingar, tunga beats och en melodi som sätter sig som tuggummi – den enda låten som rejält avviker från normen och skapar någonting spännande och nytt i just den här kontexten.
iii är ett gott försök att återkoppla till Animal-tiden, ett album som bevisar att de kan sin väg runt en hituppbyggnad. Men det visar också att de inte helt och fullt kan knyta ihop säcken som krävs för ett riktigt bra album. Det är för överarbetat, för syntetiskt och, vad jag antar i alla fall, alldeles för fyllt av prestationsångest. Låtarna behöver någon form av organisk äkthet för att stå ut och hålla – iii är snyggt men ekande tomt.