Miles Kane har potential
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Miles Kane

Hultsfredsfestivalen

Betyg 7/10

Förr hade jag ingen relation till Miles Kane. Att han var med i The Rascals och The Little Flames betydde inget, det var bara band jag läst om på musikbloggar men aldrig haft tid att uppmärksamma. Det förändrades drastiskt då ett samarbete med Alex Turner startade och The Last Shadow Puppets föddes. Det bandet tycktes nästan vara allt jag behövde 2008 och först då uppmärksammade jag verkligen Miles. Medan jag gick och väntade på en uppföljare till duons debut The Age of the Understatement blev det istället klart att han skulle göra ett soloalbum. Förra året kom Colour of the Trap och jag var såklart intresserad av hur Miles skulle klara sig ensam. Jag hade mina förväntningar och de infriades, inget storslaget men ett helt okej album blev resultatet. Det ska tilläggas att Miles hade mycket hjälp av Alex Turner på sin debut, frontmannen i Arctic Monkeys var med och skrev hälften av materialet. Men nu är det Miles på helt egna ben med ett gäng duktiga musiker bakom sig och äntligen får jag höra låtarna live, jag tror på nämligen att det är det som krävs för att materialet ska växa i mina ögon.

Miles brukar ofta tala om hur Paul Weller påverkat honom, det syns när han äntrar scenen. Stiligt kläd och en perfekt klippt frisyr får i alla fall mig att tänka på The Jam och musiken har även den stora likheter med det bandet. Han rör sig som en riktig rockstjärna och blir en fröjd för ögat medan resten av bandet, medvetet eller omedvetet, blir gråa i hans närvaro. Bandet gör sitt jobb musikaliskt, men Miles röst låter sliten och det påpekar även andra personer i publiken. Hur snyggt han än rör sig så påverkar hans trötta röst hela framträdandet.

Låtar som Come Closer, Inhaler och My Fantasy får större delen av publiken att sjunga med, medan resten av materialet inte bjuder på allsång. Undantaget är några som står längst fram men de som står runt mig verkar mest se konserten som bakgrundsmusik till livliga diskussioner om nattens händelser. Miles och hans solodebut växer inte i mina ögon efter spelningen på Hultsfred, men den här killen har all potential. Rösten är bättre det vet jag, och jag tror starkare på uppföljaren till Colour Of The Trap. Jag kommer se Miles igen även om han här mest blev ett snyggt inslaget paket som bara innehöll något halvroligt.