Millencolin, profeter i sin egen hemstad

Uttryckligen ska det vara omöjligt att bli profeter i sin egen hemstad. Senast jag snuddade vid tanken var när I’m From Barcelona frälste hemmapubliken på Popadelica förra året. Men det går inte att jämföras med de starka band som finns mellan Millencolin och Örebro. Inte ens Kent och Eskilstuna är i samma division. Trots att det för närvarande finns en Kentbutik i Eskilstuna. Delvis grundar det sig i den nisch som Millencolin placerat sig i, medan ett band som Kent, trots legendstatus i Eskilstuna, är av slaget ”music for the masses”. Men framförallt det faktum att Millencolin banat väg för en hardcorevåg signerad Örebro.

Det är studenten. Örebro, Sveriges sjätte största stad, förmår trots detta locka över 3000 personer när ”hemmasönerna” står på scen. Det har diskuterats flitigt om valet av helg, i synnerhet då det krockar med studentens lyckliga dagar. Men jag tror inte det är studenternas uteblivna närvaro som får genomsnittsåldern att passera 30-sträcket. Även om det påverkar till viss del. Det handlar om generationen som växte upp när Millencolins segertåg inleddes. Vi hittar 35-taggare som var med när det begav sig. De som lyssnat på Millencolin sedan 92. När jag var 2 år och kunde säga hej.

Under två kvällar river man av 50 låtar. 50 olika låtar. Enbart det är en bragd i sig. Den första kvällen bjuder på hardcorepärlor fram till och med 90-talets slut. Det är knappt något mangel som passerar milleniumskiftet. The Ballad från skatepunkens mästerverk Pennybridge Pioneers bjuder på årets mäktigaste allsång. Och det är i stunder som dessa man inser hur mycket ett band som Millencolin betyder för Örebro. Här kan man verkligen tala om Örebros stolthet.

Lokalpatroismen är stor, tidningarna skriver spaltmeter, invånarna läser än mer. Det är mer än en hardcorevåg. För många är det en livsstil. Fråga bara de som rest från Japan och Sydamerika. Och det är fantastiskt att se hur ett band format sin stad. Det flesta av stadens alla invånare har någon slags relation till Millencolin, detta trots att man ligger långt ifrån frekvenserna som krävs för att roteras på landets radiokanaler. Det i sig verkar inte vara någon ambition för ett band som Millencolin. Band som Millencolin växer inte på träd. Precis som Howlin’ Pelle tidigare under kvällen förklarade så är Millencolin ett band som kör sin grej, oavsett trender och tendenser. I en värld mer trendkänslig än någonsin är det tryggt att falla tillbaka på E20 Norr. Musik från nuet som låter som 90-talet.