Mingelmiffon drar ned Simian Ghost
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Redan i kön till garderoben börjar man få ett grepp om vad det här ska komma att bli för slags kväll. En trio välklädda män står och suckar två rader bak i kön, beklagar sig för att det tar lång tid att få hänga in jackan och kan omöjligen förstå att de får vänta så länge när de står på gästlistan. Tre as, med en ärkeidiot till suckande ledare, som fortsätter vara oprovocerat dryga när de hänger in sina kläder.

Stadsteaterns Foajébar. Simian Ghost spelar inför det mest nonchalanta klientel jag upplevt under mina tre år som konsertbesökare i Göteborg. Känslan är att de allra flesta som befinner sig i lokalen känner någon som känner någon som fixat lista för att de ska kunna dricka lite billig bärs. Det finns ett par undantag, jag träffar bland annat min vän Jonathan på plats och han ser ut att vara den enda i hela lokalen som rör på sig till musiken. I övrigt sitter 50% ner vid utställda bord tio meter från scenen, samtalar, slänger en blick mot bandet och pimplar vin om vartannat. De resterande 35% som inte verkar vara på plats för bandet minglar lite längre bak och för ett väsen som skulle kunna misstas för en dagisklass. Resultatet är ett stort gap mellan band och publik som ingen bemödar sig med att försöka sudda ut. Det är som att se ett ytterst skickligt band underhålla på valfri tv-sänd gala, men istället för åskådare som är nominerade till priser eller gjort någonting framträdande inom sin gren ramar gästerna in den bajsnödiga situation som kan uppstå då hipsters som egentligen är lite för gamla för att fortfarande vara hipsters ska imponera på varandra.

Sebastian Arnström, Erik Klinga och Mathias Zachrisson framför sin mycket vackra popmusik framför denna ovärdiga hop djungeldjur. Det börjar vingligt med ett haltande ljud men med sin musikaliska kvalitet jobbar Simian Ghost sig uppåt. De spelar ett par nya låtar, varav en av dem ståtar med en genomgående tyngd som är ny för trion. I det ögonblicket låter de snarare som ett pånyttfött Sonic Youth än ett dansant popband med medlemmar från Sandviken och Gävle. Likaså bränner det till när de spelar nya, nio minuter långa Autumn Slowmo (For The Dejected Realist) som avslutningslåt. Första delen är fjäderlätt melankoli, en stämning Simian Ghost kanske bemästrar allra bäst (lyssna på albumdebuten Infinte Traffic Everywhere), och placerar dem bredvid det svenska bandet Logh. I låtens andra kapitel, efter fyra minuter, tar låten en ny riktning och leder in i en alarmerande slutfas som till och med får tyst på apflocken (inte nödvändigtvis för att de gillar det, det går nämligen inte att kommunicera över ljudnivån – tummen upp!).

Sen går de av med ett tack, var jag blir förvånad över att de inte slänger ur sig ett oadresserat ”far åt helvete”. Men det har kanske att göra med det här lugnet generaliseringen säger att man får lite längre upp i landet. Dessutom kanske de inte uppfattade det på samma sätt. Avståndet mellan band och publik var trots allt så långt att det är fullt reellt att trion inte kunde urskilja reaktioner och samtal från alla mingelmiffon.