Sedan Mitski Miyawaki släppte debutalbumet Lush har hon vältrat sig fram över genrer och sinnesstämningar – som No Face i Spirited Away när han är som girigast. Mitski är en alltför stor artist för att kunna hållas fast i någon slags idé om vem andra vill att hon ska vara. Trots att föregående Puberty 2 var en succé både i sig självt och för omvärlden har hon helt vänt ryggen åt den karaktäristiska lo-fin. Den här gången hittar vi henne i stället bland ilskna syntar och med en självkännedom utan dess like.
Be the Cowboy är faktiskt en minut längre än sin föregångare, men existerar som en fallande stjärna som kräver all uppmärksamhet när den brinner – men så snart energin är slut, försvinner varje spår av dess gång. På så sätt känns det mycket kortare än tidigare verk, utan att alls vara det. Sångerskan har inte längre tid att blicka bakåt mot melankoliska minnen, utan är kort och koncis i sitt berättande. Hon slänger ut sina sångtexter, låter dem falla på plats, och avslutar dem snabbt. Det är som att varje spår öppnar sin egna lilla värld, separerad från resten av skivan. Protagonisten i låtarna har Mitski har skapat som en slags persona till sitt artisteri. Denna kvinnas tvångsmässiga kontroll över sig själv färgar stämningen på albumet, även om låtarna ibland inte ens handlar om henne. Det är en person som ständigt undantrycker fula känslor, eller alla känslor egentligen, bara för att de senare ska explodera med en ostoppbar kraft. Idén om denna karaktär översätts till fullo i A Pearls ängslighet och dess oberäkneliga gitarrsessioner där Mitski vrålar med en kraft från tidigare liv om ”But it’s just that I fell in love with a war / And nobody told me it ended”.
Därmed finns det faktiskt en röd tråd i Be the Cowboy, trots att det stundvis känns en smula spretigt både i berättandet och i musiken. Helhetsbilden från föregående verk som tycks skapa en värld i sig, saknas dock här. Till viss del kan det förklaras med den utdragna inspelningsperioden. Albumet har spelats in under två års turnerande, något som uppenbarligen har haft en tydlig inverkan både på Mitski själv och hennes skapande. I Remember My Name sjunger hon de hjärtslitande raderna: ”I gave too much of my heart tonight / Can you come to where I’m staying / And make some extra love / That I can save ’til tomorrow’s show”. Ämnena som behandlas har utvecklats från dåliga ligg och 20-åringsångest, till ensamhet och relationer som i sin obeveklighet ändå är vuxna. Paren i Me and My Husband och Two Slow Dancers respektive hatar och älskar varandra – utan illusioner och föreställningar om att det kan vara på något annat sätt. Cyniskt, helt enkelt. Under de gångna åren har Mitski lärt känna sig själv på ett nytt sätt och Be the Cowboy reflekterar detta.
Med denna nya självinsikt säger hon även att hon har blivit säkrare musikaliskt och kanske mer målmedveten. De vibrerande baserna och vrålande gitarrerna som bland annat karaktäriserade Bury Me at Make Out Creek och Puberty 2 har bytts ut mot klaviatur och väl avvägda produktioner. Dessa har hon precis som tidigare gjort tillsammans med vännen och kollegan Patrick Hyland, och det märks att de har samma storslagna vision för albumet. För första gången blir Mitski, som annars utstrålar en rå mänsklighet och ihopnästlade känslor, nästan överjordisk. Pink in the Night hade kunnat vara soundtracket vid Pärleporten och är en resa både i sina melodier och text. Mitskis musikalitet, som tidigare gömt sig en del, får nu stråla och glida fram i fantastiska konstellationer mellan tonerna.
Men även om det är fantastiskt att vi nu har fått en ny, vuxen och mogen Mitski är förändringen bitterljuv. Musiken som tidigare tycktes slå en nerv djupt inombords, som uttalade saker som en inte ens ville tänka på, är borta. Inte helt och hållet givetvis: i den explosiva Washing Machine Heart är hon fortfarande lika briljant i versens ”I’m not wearing my usual lipstick / I thought maybe we would kiss tonight”, som i refrängens upprepande ”Why not me?”. Men det kan ändå knappt jämföras med förra skivans förkrossande I Bet on Losing Dogs. Desperationen finns inte längre där, även om Mitski fortfarande inte gör musik för människor som är fullkomligt lyckliga. På Be the Cowboy har hennes artisteri och talang tagit andra uttryck än den där enastående relaterbarheten som lockade till sig hennes inbitna fanskara. Det är okej – det är bara lite ledsamt.