Mitski
Primavera Sound, 2/6 – 2017

Mitskis senaste album Puberty 2 var hennes genombrott och sammanbrott: där stegrade sig indierockarrangemangen som panikattacker, och aldrig tidigare hade de nått ut till fler lyssnare. Men att centrera sin musik kring dynamiska urladdningar ska visa sig vara förödande på Primaveras Pitchfork-scen. När Mitski äntrar scenen under fredagen är det med ett av 2016 års bästa album i bakfickan, men vad som når publiken är i stället en ogenomtränglig massa av ljud. Mellan låtarna viftar hon frustrerat med pekfingret mot ljudteknikern – hon vill höja sin sång, men slutar i stället kippandes efter luft och begravd under lager av gitarrdist.

De tekniska förutsättningarna är oförtjänta för Mitski, men de psykologiska är desto större. Alla som älskar Mitskis musik har länge profilerat sig med att verkligen älska Mitskis musik – hennes låtar når djupt in i människor, som i sin tur greppar efter en bläckpenna och karvar in låttexterna i ett tåg. Hon verkar själv förstå tyngden av sin musik, och levererar First Love / Late Spring såväl som I Bet on Losing Dogs med kraftfull innerlighet. Your Best American Girl blir till omfattande allsång även bland spanska män den här kvällen, men med ljudförutsättningarna framstår publiken mest som generösa hörseltolkar åt alla som ställt sig lite längre bak.

En gitarrist och en trummis har följt med Mitski på scen i dag, och gör sitt bästa för att återskapa de intressanta produktionerna från hennes senaste album. Resultatet blir en lågbudgetremix av hennes musik, där låtar som Happy – framburen av en frenetisk Suicide-trummaskin och saxofoner av St. Vincent-kaliber – mals ner till olika variationer av gitarrdist. Inte förrän sista låten lämnas Mitski ensam, och inte förrän då får musiken en chans att bränna till på riktigt. My Body’s Made of Crushed Little Stars framförs med ett rasande gitarrspel och i en ångesturladdning som kontrasterar mot hennes soligt idylliska omgivning. ”Go and kill me”, sjunger hon avslutningsvis. Ingen kan klandra henne.