Linné
Mitski
Way Out West, 9/8 – 2019
Publicerad: 10 augusti 2019 av
Freja Wehrling
Innan Mitski ska börja, står hon och delar av bandet vid sina positioner och soundcheckar. ”Sweet sex, sex sweet” ljuder ut i Linnétältet när Mitski Miyawaki testar mikrofonen. När de senare lämnar scenen, för att några minuter träda upp på den igen, lämnar de både den informella känsla som tidigare härskat samt ett bord och en stol. Allt är viktiga delar av vad som blir en av festivalens mest fängslande spelningar.
Dan the Dancers medryckande riff får börja konserten och medan Mitskis eminenta producent och musiker Patrick Hyland står för detta lägger sig artisten själv på det tidigare nämnda bordet för att sjunga. Precis som att personen i låten håller fast vid en klippa håller Mitski hårt tag om sin musik, och med Be the Cowboy har detta blivit ännu tydligare. Redan som andra låt får vi smakprov på en av albumets poppigare låtar, Washing Machine Heart, och medan hon artikulerar texten illustrerar hon även densamma med en välkoreograferad dans över hela scenen. Hennes styrka, som tidigare kanaliserats i att hon helt själv står och skriksjunger in i sin gitarr, har nu bytts ut mot en stjärna som med både musik och dans vill förmedla någonting – kosta vad det kosta vill.
Konserten fortsätter som ett ånglok. Även om man stundvis får rum att andas, kan dessa pauser knappast kallas sådana i känslomässig mening. Under hjärtekrossade I Don’t Smoke står Mitski på bordet och lever ut texten hon sjunger. Kontrasten mellan elgitarrens gnäll och Mitskis överjordiska röst är nästan mer än vad man mäktar med och fördjupas också genomgående under låten. Musiken ljuder nästan förkrossande högt och det är svårt att inte dra paralleller till låtens ”If your hands need to break / More than trinkets in your room / You can lean on my arm / As you break my heart”. Om Mitski behöver ha så hög volym för att få den konsert hon vill, får hon gärna spränga mina trumhinnor på köpet.
-
När Geysers olycksbådande synt går igång är det allvar som Mitski gör sin musik med extra tydlig. När låten släpptes som förstasingel inför Be the Cowboy sa hon i en intervju med NPR att låten handlar om hennes vilja att göra musik – ”I will be whatever it needs me to be. I will do whatever it needs me to do in order for me to continue to be able to make music.” Återigen reflekteras detta i scenspråket. Under Geyser ställer hon upp bordet som en vägg att luta sig mot, att skrika på och att brottas med. Musik är inget Mitski gör för att det är kul, hon gör det för att hon måste.
Avsaknaden av humor, eller ens av någon nämnvärd värme från Mitskis håll blir tydlig när basen från en annan spelning sipprar in i Linnétältet. Här kommenterar artisten att det visst verkar vara en fest där borta, medan det på hennes spelning sannerligen inte är det. En fest är det kanske inte – men när Nobody börjar, överröstar publikens jubel störningsmomentet och snart överröstar även låten själv dessa. Hennes stjärnstatus (trots den lilla scenen) blir här som mest markant, och stolen blir till dansrekvisita inte helt olikt den i Britney Spears Stronger-video. Medan stolen hos Spears representerar hennes nyfunna styrka, representerar den kanske hos Mitski en längtan efter något stadigt att hålla fast vid. Ibland känns det som att Mitski för en kamp med sig själv, och det är väl lite vad Be the Cowboy går ut på, att hon ska kunna släppa kontrollen.
Den nya scenkaraktär som Mitski skapat är bara ännu en karaktär av de som hon använder som metaforer och berättarjag i sina låtar – allt för att kunna precisera med exakthet vad hon vill säga med sin musik. Konsertens sista låt blir Happy och när det sista blåssolot (som live blir gitarrsolo) ljuder tycks hon faktiskt ha blivit Glad. Hon hoppar runt som ett barn utan bekymmer i världen, men så fort musiken tystnar byts leendet ut mot en förbryllad min. Glädjen varade bara några sekunder. Därefter går hon och bandet av scenen och lämnar efter sig blandade känslor. En är starkare än de andra, och det är att Mitski är en artist helt i sin egen klass.
-
-
