Med dagens mått räknat har det gått evigheter sedan MØ släppte sitt debutalbum. I en värld där popartister dyker upp och försvinner snabbare än vad Spotifyspellistorna hinner med, finns det en svårighet i att fortsätta vara relevant. Denna bragd har dock danskan Karen Marie Ørsted lyckats med. Singlar, där hon både verkar själv och tillsammans med andra, samlas på hög och på toppen av detta musikberg ligger den explosiva Lean On som har över en miljard streams på Spotify. Därför är det inte att undra på att uppföljningsskivan har tagit ett tag på sig. Oddsen är egentligen inte jättelåga, majoriteten av den stora publiken som lyssnar på MØ förväntar sig inte mer än ett Diplosamarbete, men Ørsted har själv känt av pressen enligt en intervju med Dork. En del av denna har legat i utmaningen att hitta sin röst igen – de oändliga samarbetena skapade oändliga möjligheter, men också mängder kompromisser. På Forever Neverland har MØ sannerligen hittat en röst, men det kvarstår att se om den helt är hennes egen.
På skivan finns naturligtvis en beskärd del av radiovänliga singlar där artistens röst tävlar med hookiga syntar enligt nutidens hitmaskiner. Det är dessa som tillsammans med MØs kompromisslösa sång har skapat henne ett namn och givetvis funkar det. Det är lite som skaver i nämnda låtar, men som helhet på albumet skär varje överflödigt datorljud. Danskans debutalbum var och är fortfarande en gnistrande saga där varje nytt ljud sticker upp i låtarna som gulliga hundar i ett vetefält. Där för sig även de mest dansvänliga låtarna på sitt eget vis, utan några uträknade drop och syntslingor. Går vi ännu längre tillbaka i MØs musikhistoria hittar vi punkprojektet MOR och låten Fisse I Dit Fjæs. Mycket lite av det anarkistiska sinnelaget återfinnes på Forever Neverland. Ibland hittas det i kedjetunga beats som i If It’s Over där artisten samarbetar med Charli XCX och ibland finns det i den hoppande spretigheten som i Purple Like the Summer Rain – överlag är det dock radiohitsen som leder vägen.
Det är inte fel i sig – trots att det är generiskt så trivs uppenbarligen MØ i sådana arrangemang. De enskilda låtarna är svåra att värja sig mot. Typexemplet Imaginary Friend dansar fram med välavvägda pianoackord och en bakgrundskör i autotune. Østads sprittande pop fortsätter längs hela albumet och färgar det i bultande neonfärger. Det är inget nytt som MØ kommer med, men hon gör det bra. Den oskuldsfulla andan i att aldrig vilja växa upp, tillsammans med en tonårsaktig passion för festande, är vad som binder samman Forever Neverland. Genomgående under sin karriär har MØ representerat Peters Pans lekfullhet och om hon fick lite feglitter på sig skulle hon definitivt flyga. Bland Way Downs tighta beats och panflöjter kontemplerar Ørsted över sin wild child-personlighet med: ”And I hear it like a call from the wild / And I keep putting coal on the fire / If I’m gonna lose my mind / Tell ’em I’mma do it with style”.
MØ har kanske inte förlorat förståndet än, men hon har förändrats från debuten. Forever Neverland är om möjligt mer lekfullt än No Mythologies To Follow, men också mer slätstruket och förutsägbart. Albumet är absolut nog för att hålla den position som drottning över streamsen som hon innehar, men det kostar henne det sista av sin indiepersona – något som inte ens kan räddas av återinförandet av hockeyfrillan.