Precis som jag vill se ut på dansgolvet en sketen lördag låter MØ. Det är stort och dramatiskt utan att vara det minsta töntigt. Det är befriande och upplyftande med en självsäkerhet som utstrålar okränkbar självkontroll. Det danska konstutbildade Spice Girls– fanets debut sätter ribban högt och utforskar konsten att vara barnslig och samtidigt besitta en drottninglik respekt. I MØs No Mythologies to Follow blir till och med fistpumpen förstklassig.
MØ är danska för oskuld, ett namn som hängt kvar sen Karen Marie Orsted sysslade med sitt crunk rap-projekt. Innan det var det feministiska punkbandet Mor som gällde. Mot denna bakgrund spirar technobas och ovilja att harmonisera. Hon har tidigare lånat ut sin röst till Aviciis Dear Boy. Förra året släpptes ep:n Bikini Daze och en rejäl dos singlar för att nu äntligen nå fram till debutalbumet No Mythologies to Follow.
Den eleganta, skarpa och futuristiska produktionen står den danska producenten Ronni Vindahl för. Orsteds röst riktigt solar sig i produktionen, de bildar en slagkraftig duo där raspig stämsång kombineras till harpa och high-pitchade slagverk. Den mer souliga låten XXX 88 görs med giganten Diplo som tidigare arbetat med M.I.A. och Beyoncé.
Albumet är så pass slipat att de ordentliga genresvängar som görs är stilfulla och stoltserande. Receptet är: ihopkokt soul, electro-indiepop, street och hiphop. Det gör sig lika bra på klubb som i lurar. Spåren är predikande utan att vara nedlåtande, ärliga utan att de är efterhängsna. MØ har satsat på det storslagna i sin mest kvalitativa form. Hon har intagit sin plats och respekten infinner sig hos lyssnaren. Det öppnas med monumentala Fire Rides med stadigt beat och spirande elektronisk synth. Direkt piruetterar hon till Maiden med djup bas och programmerade elgitarrer. Maiden och Red in the Grey är exempel på hur post-dubstep influenserna puttrar tillsammans med basgång och klockspel.
Albumet i sin helhet är konstant stegrande, det finns två ballader som saktar ner: hjärtekross Lana Del Rey-liknande Never Wanna Know och kärleksförklarande Don’t Wanna Dance. Det är otålmodigt och naivt på de allra bästa av sätt. På Walk This Way hörs extatiska rop och melodiösa klapp. Slow Love påminner om en sensuell långsam åttiotalsdänga lite likt Nite Jewel, med långa ekande vokaler. Avslutande spåret Glass hedrar albumet med texten ”our horny souls can have some private time” med hetsiga rop och slagkraftig synth. När en har kommit hit så tenderar axlarna att hoppa och näven sakta knyta sig i full färd att höja armen till en fistpump.
MØ påminner om mycket annat, stundom Lorde, stundom Purity Ring, men har krutet som bildar en bra image. Det hörs att Santigold, Grimes och Blood Orange står på idollistan. Hon tillför lite mer svärta till Spice Girls på sin helfestliga cover av Say You’ll Be There.
Vad som konstituerar No Mytholgies to Follow är inte endast uppsjön av influenser utan även den klassiskt ekivoka attityden. Mångsidigheten hos MØ är krafttagen och självständig vilket även speglas i hennes musikvideos. Hon ligger poserande på flickrummet ena sekunden och den andra på en moppe med nävar i luften och vevande fanor. Konceptet är identitetssökande och ifrågasättande av hur det emotionella nedgraderas rent intellektuellt. Låtarna talar om hur vi anpassar oss efter ordnade livsregler och vad som förväntas av oss när vi växer. De grandiosa känslor som vanligtvis förknippas med en turbulent tonårstid upphöjs och får fritt spelrum i MØs värld. En emotionell exponentialekvation förflyttas in i ett mer begreppsfast elektroniskt rum och befriar det klyschiga. Resultatet blir bra pop.