MØ
Northside, 9/6 – 2017

Northside är en enda stor lerpöl. Århus har plågats av regn i flera timmar och danskarna är blöta, i dubbel bemärkelse: i var och varannan näve finner man en av Tuborgs stora ölkannor, utrustade med lock för att minimera spillet. Stämningen är på topp, trots regnet och lervällingen, MØ ska ju spela, landskvinnan och idolen.

Hennes entré föranleds av en utdragen och dov instrumentalslinga som får till och med den mest druckna dansk att spetsa öronen – inte helt olikt hur Veronica Maggio några timmar tidigare äntrade scenen för sitt framträdande, också hon med en lång build-up. Där upphör dock likheterna. Vad som i Maggios fall utvecklades till en självmedveten och aningen platt popfest blir under MØs regi något helt annat. Svenska referenser blir Silvana Imam, naturkraft; Zara Larsson, popdrottning – men i dansk, och alltmer internationell, kontext behövs inga sådana paralleller. MØ är MØ och MØ är ostoppbar på scen. Redan under andra låten hoppar hon ned från scenkanten och möter publiken med kramar och utsträckta händer. Ömsesidig kärlek. Tillbaka upp på scen för Kamikaze, hon dansar, sparkar, kryper, ålar, svettas, brinner. Alla dansar till Lean On och Drum, MØ bringar fest och till och med ett kort regnuppehåll. Någon enstaka temposäkning, sedan igång igen. Man måste vada genom hundratals meter lervälling för att se en publik som inte dansar – MØ är hundra procent närvarande och belöningen blir en publik som är detsamma.

Förutsättningarna är självklart tacksamma, om man bortser från regnet. MØ spelar på hemmaplan, men precis som i sportsammanhang är det i sig ingen garanti för lyckad utkomst. En spelning blir inte bra av enbart geografiska skäl, något som MØ verkar vara väl medveten om. I ett sammanhang där hon hade kunnat göra det enkelt för sig väljer hon att köra ända in i väggen och hennes svettiga engagemang gör stort intryck. Kanske har hon publikresponsen att tacka för delar av upplevelsen, men publiken har MØ att tacka för sin respons.