Live


Roskildefestivalen, 6/7 – 2014

Publicerad: 8 juli 2014 av Hugo Gerlach

7

Som danska har Mø på pappret en ganska bekväm uppgift när hon går på Arena under festivalens sista dag. Området framför scenen är fyllt till bristningsgränsen och stämningen är på topp. Scenens tältutformning bidrar till det intima (och skuggan är definitivt inget minus), men den är fortfarande tillräcklig stor för att med nöd och näppe husera alla som tagit sig hit. Med sitt debutalbum No Mythologies to Follow i ryggen finns det nu också rätt rikligt med material för att leverera en ordentlig fest. Det mesta talar för att detta kommer bli en fantastisk upplevelse.

Energin är där från inledande Maiden och det dröjer inte många minuter innan Mø kastar sig ut i publiken för en crowdsurf. Något som kommer upprepas ett otal gånger genom festivalen. Tiden hon spenderar ovanpå publikens armar tillhör också en av de mer smärtfria tilltagen i samma anda jag bevittnat. Dryga minuten där ute, och rösten sviker henne inte det minsta. Det är nästan som de bär henne med vördnad, vilket inte får ses som orimligt då hon nu odiskutabelt är hela Danmarks popprinsessa.

Tyvärr gör dessa upprepade tilltag att det hela känns mindre unikt, och det gäller också musiken som helhet. Hur starkt albumet än må vara saknar det onekligen en del variation. Denna brist blir tyvärr också något tydligare vid hennes liveframträdande. Varje låt har sina egna kvalitéer men så snart nästa spår börjat är den förra nästan som bortblåst ur minnet. Det är helt enkelt inget som riktigt sätter sig. Oftast går det dock att skjuta de tankarna åt sidan (eller om Mø blixtrar till så jag helt glömmer av det) och bara njuta av spelningen.

För bra är det, Pilgrim lyfts till nya nivåer av en duktig blåssektion och spelningen igenom håller bandet jämna steg med kvällens huvudperson. Ett lika imponerande scenspråk vittnar om att Mø var som född till att göra detta. Med lika stora delar impuls och utstuderade danssteg får hon publiken att successivt ladda inför den kommande finalen (även om ”Stevie Wonder-effekten” gör sig något påmind när delar av publiken droppar av för att istället se en stjärna i slutet av sin karriär). Mot slutet när de inledande tonerna i Glass trillar in är publiken nästan för ivrig. Låtens nyanser dränks nästan i jublet och om Mø mot förmodan skulle få hjärnsläpp och glömma texten skulle vi förmodligen inte märka någonting alls. Det gör egentligen inte så mycket, för även om spelningen inte riktigt når hela vägen fram har jag svårt att tänka mig att någon ångrar att de gick dit.

 

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1008 [name] => MØ [slug] => mo [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1009 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 41 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 257 [filter] => raw ) )