MØ
Stockholm, 4/11 – 2016

Många som såg MØ live för några år sedan brukar mumla lite försynt att det kanske inte direkt var den bästa spelningen de har varit på. Alla som har hållit kvar vid sådana uttalanden kan nu äta upp sin hatt, för MØ blir bara bättre och bättre för varje megahit som hon kastar ut i världsetern. Hon har gått från att vara aktivist och turnera runt på småställen med den betydligt råare akten MOR, till att leverera monstersuccéer liksom Final Song och Lean On, för att inte nämna en spelning på Roskildes största scen i somras. MØ har alltid haft ambitionen att välta hela lokalen som hon står inför, hur stor eller liten den än må vara, men hennes träffsäkerhet har nu helt kommit ikapp hennes ambitioner.

Karen Marie Ørsted intar scenen badandes i lila ljus och rökmaskinsdimma för att direkt bevisa att hon är mångfacetterad och flexibel. En omarbetad version av Don’t Wanna Dance tar en av hennes första genomslagslåtar och stöper om den i formen av dagens MØ. Den fungerar perfekt som inledning till den blandning av alternativa poppärlor och megahits som snart skall radas upp. Fångande Slow Love som bär på en såndär ensam-kvar-på-dansgolvet-känsla går strax över i studsiga Kamikaze, till dansgolvets förtjusning. Med all hennes patos känns många av MØs nummer som färgglada manifestationer snarare än vanliga framträdanden.

I urladdning efter urladdning slår MØ ned på Münchenbryggeriet. Hennes energi är alltid på topp, men hon får inte riktigt alltid med sig publiken till sin egna nivå. När hon presenterar en rad nya låtar är det till en början som om hon bara fortsatt sin kavalkad av välbekanta melodislingor – även de nya numren har samma kraftfulla stil med sin storslagenhet och starka melodier som når fram direkt. Landsmännen LISS skulle ha agerat förband till spelningen, men fick ställa in. Tråkigt, men MØ hoppar in för sitt eget förband och ger oss den cover på Sorry som hördes på radio här om veckan. Härefter börjar det i publiken märkas ett litet sug efter välbekanta hits igen, en parentes i en annars sprängfylld repertoar. Snart uppfylls behovet med gamla godingar så som Walk This Way och Pilgrim för att snart landa i Final Song, som hon lite retsamt driver med när hon därefter går av scenen för den sedvanliga konstpausen innan extranumren.

När New Years Eve framfördes på Roskilde i somras var dess klimax ackompanjerat med pyroteknik och fyrverkerier. Münchenbryggeriet tillåter inga sådana trolleritrick, men istället pepprar MØ framförandet med all explosionskraft. Gåshuden på publikens armar matchar deras fascinerade ansiktsuttryck, och MØ visar ännu en sida av sitt artisteri. Det är svårt för henne att överträffa sig själv vid det här laget och trots att en av hennes störta framgångar, Lean On, avrundar spelningen är det i New Years Eve som hon har fängslat oss. MØ förtjänar alltid fyrverkerier att matcha med hennes urladdningar, men hon visar att hon utan problem klarar ett minst lika explosivt framförande utan dem.