Den flygande holländaren får enligt legenden endast stiga i land var sjunde år, och då leta efter en kvinna som kan vara honom trogen till den sista vilan. Först när han funnit evig kärlek kan den förbannelse som tvingar honom att segla över haven i evighet brytas. Modest Mouse är förvisso inga kärlekssökande flygande holländare, men det tog dem hela sju år att åter stiga i land med nytt material. I december förra året landade nämligen den efterlängtade singeln Lampshades on Fire och Modest Mouse kunde då anses vara tillbaka på indiekartan. Kvintetten från Issaquah har sedan debuten haft en spännande utveckling där de ständigt lyckats bibehålla essensen som gjort dem till vilka de är utan att duplicera samma koncept gång på gång. Strangers to Ourselves är bandets sjätte studioalbum och kanske även deras mest ojämna.
Isaac Brock med besättning verkar ha haft många orealiserade idéer under frånvaron som nu har satts ihop i ett och samma alster. Knorrigheten som präglat tidigare verk finns kvar och Brocks introspektiva texter står återigen i fokus, men nytt för denna gång är att bandet helt verkar ha tappat helhetstänket. Strangers to Ourselves är en flod som mynnar ut i många – visserligen mycket ambitiösa – små sjöar.
På fantastiska förstasingeln Lampshades on Fire som är spår nummer två på albumet visar sig Modest Mouse från sin bästa sida. De tjutande gitarr-delfinljuden, den nynnbara melodin och det dansanta beatet är precis så vi fått lära känna bandet under 00-talet. Men för att dra till med en klickjournalistisk klyscha – ni kan inte ana vad som händer sen. Låten efterföljs av tråkigt förutsägbara Shit in Your Cut som i sin tur efterföljs av den deformerade R&B-utflykten Pistol som låter mer som ett internskämt än en riktig låt. Pistol efterföljs i sin tur av Ansel som finns med som en av kandidaterna när albumets bästa spår ska koras. Och så här fortsätter det albumet igenom, fantsiska spår blandas med grejor som borde stannat i replokalen.
Albumets främsta styrkor är, förutom guldkornen som kan vaskas fram bland flera mediokra små stycken, sedvanligen Jeremiah Greens indiefunkiga trumspel och Isaac Brocks hårt rytmiska sång. Vi har hört dem briljera tillsammans många gånger förut – Doin’ the Coackroach, Ocean Breathes Salty och 3rd Planet är bara tre exempel – och när de verkar i symbios är Modest Mouse en svårslagen konstellation. Hade albumet kortats ned från cirka en timmes speltid till 40 minuter eller så hade kombinationen Green/Brock kunnat få en större del av kakan och albumet känts mer komplett. Det hade gynnat både band och lyssnare, för just nu är albumet rätt svårgenomträngligt.
Strangers to Ourselves är en ojämn och för lång men än dock ambitiös återkomst av Brock och Co. Enligt gruppens senaste utspel verkar sjuårs-förbannelsen vara bruten, bandet tänker släppa nytt så fort de bara kan. Förhoppningsvis lyckas de då få pli på idéerna och gör något med ett tydligt koncept – utan att tappa essensen som de trots allt lyckats bibehålla i detta stormande hav av idéer.