Mogwai är mästare på soundtrack. När de år 2006 gjorde musiken till den franska dokumentärfilmen Zidane, A 21st Century Portrait lyckades de med konststycket att som rockband skapa ett helgjutet och väl sammansatt filmsoundtrack som står utmärkt på egna ben. 2013 gjorde de återigen musik till en fransk produktion, denna gång skräck-tv-serien Les Revenants (som sändes på SVT Play under namnet Gengångare). De är, bredvid Explosions in the Sky, det band som mest av alla omfamnat postrockens potential som filmmusik.
Nu har turen kommit till den brittiska dokumentärfilmen Atomic: Living in Dread and Promise. Filmen hade premiär på BBC Four förra sommaren och berättar om kärnteknikens upptäckt, framgångar och katastrofer. Utgångspunkten är bombningarna i Hiroshima. Eftersom filmen enbart består av arkivmaterial spelar musiken en avgörande roll i själva berättandet, vilket hörs från första ton. Soundtracket är en instrumental opera, en berättelse enligt klassisk dramaturgimodell. Man kan nästan se de skakiga filmrullarna framför sig.
Inledande Ether illustrerar glädjen i atomkraftens upptäckt, visionen om en oändlig energikälla. Hornet, vars stolta melodi spelas av Glasgow-musikern Robert Newth, är en både musikalisk och praktisk symbol för framtidstro. Nu skulle allas energibehov fyllas. Scram är det hårda arbetet med att praktiskt tillämpa upptäckten: planering och uppbyggande av kärnkraftverk. Någonstans i bakgrunden skymtar onda aningar om risker, men ingen tycks bry sig om dem.
I U-235 börjar alla ana att någonting riskerar att gå allvarligt fel och under Pripyat är atombombens svampmoln ett faktum. Atomenergin som en gång stod för framtidstro och hopp har nu skapat massförstörelse och död. Sen kommer livsberättelserna. Weak Force berättar om radioaktivt triggade cancerepidemier, deformerade barn och söndertrasade familjer. Are You a Dancer? ser allting genom omvärldens ögon: nyhetsklipp med ödeläggelse, tomma städer och atomvinter. Någon försöker återvända till sitt hem men märker att det är omöjligt. Allt är borta.
Plötsligt vänder det. Tzar visar ett gryende hopp. De första djuren börjar flytta in i Tjernobyl igen, kriget tar slut och Hiroshima börjar byggas upp. Men lika snabbt som glädjen kom försvinner den, och berättelsen landar i en brist på framtidstro under Fat Man (döpt efter amerikanska arméns namn på den bomb som föll över Nagasaki). En påminnelse om att vi går en förödande krigsburen och tom framtid till mötes.
Att ett instrumentalt album innehåller en så djup och påtaglig berättelse visar återigen att musik är en mycket mer berättande konstform än de flesta tror. Atomic är bitvis intressant också rent tekniskt, särskilt när bandet experimenterar med blåsinstrument och stråkar, men i grunden är det ett Mogwai som låter snarlikt hur de alltid gjort. Styrkan ligger i att de på 48 minuter och 57 sekunder lyckas sammanfatta den gigantiska, spännande och livsfarliga upptäckt som mänskligheten fortfarande inte är i närheten av att kunna hantera.