Mogwai
Cirkus, 24/3 – 2014

Det är svårt att bestämma sig för om det är en bra eller dålig idé av Mogwai att istället för ett förband ha en för-DJ. Förutom de uppenbara ekonomiska och logistiska fördelarna känns det uppfriskande att slippa se den ofta sorgliga företeelse som är ett antal vilsna, unga människor som under lugg försöker få folk att lyssna på musik de inte vill höra. Pye Corner Audio vore inte helt ospännande på en svettig, inrökt Londonklubb, men Cirkus avgjort icke-danssugna, sittande publik kan inte riktigt tillgodogöra sig hans pumpande basgångar. När PCA äntligen släppt den syntrundgång han legat och vibrerat orimligt länge på och snubben bredvid mig slutat skryta för sin polare om alla ”brudar” han haffat i London äntrar Mogwai slutligen scenen.

Låt oss vara ärliga. Rave Tapes var en besvikelse. Det syntes redan på titlarna. Bandet som tre år tidigare släppt albumet Hardcore Will Never Die, But You Will döpte sin singel till oinspirerade Remurdered. Mogwai hade tappat stinget. Utan att gå in på detaljer kan vi konstatera att Rave Tapes inte var dåligt, bara mediokert. Lyckligtvis är bandets liveframträdande raka motsatsen. Glasgowkvintetten bara står där och spelar, knappt rörliga, men ut genom högtalarna flödar musik på en volymnivå som gör deras scenspråk irrelevant.

Jag vänder mig om i lokalen för att se om det är några fler huvuden som rör sig än mitt. Jodå, flera i publiken nickar, låter med slutna ögon rytmen styra kroppens rörelser och spelar inlevelsefullt trummor i luften när Martin Bulloch slår på sin virvel som hårdast. Friend of the Night river ner applåder innan den ens börjat, de skitiga gitarrerna i Rano Pano tränger sig ända in i märgen men det är inte förrän I’m Jim Morrison, I’m Dead uppenbarar sig i all sin episka prakt som rysningarna börjar infinna sig längs ryggraden. Det lugna mittenpartiet i magnifika Mogwai Fear Satan, när endast två mjuka pukor och en ljus, spröd gitarrslinga tyst ljuder genom luften, går atmosfären nästan att ta på. Det crescendo som följer briserar likt ett dominoeffektdrabbat minfält. Där och då är Mogwai på sin absoluta topp.

Det är egentligen materialet från Rave Tapes som får konserten att vackla. När låtar som intetsägande Deesh och trista Heard About You Last Night föräras en plats i setlisten framför typ vad som helst från Happy Songs for Happy People stannar det av. Men vad gör det när avslutande Batcat, efter att ha fått en enda lång tease i Auto Rock, blåser bort allt tvivel ihop med hörselgångarna. ”Thank you, thank you very much” säger Stuart Braithwaite med sin skotska accent för säkert trettonde gången ikväll, och jag kan inget annat göra än säga detsamma.