Med lika delar naivitet och livserfarenhet filar Sometimes bort lite av den grymhet som finns i världen och fyller igen sprickan i ditt brustna hjärta med melodier. Molnets debut-EP är en sällsam historia som i sin försiktighet berör på djupet.
Stillsamt blandas väna ljud och Albin Marklunds ropande sång tillsammans till det som utgör Sometimes. Man liksom stannar till vid varje låt och låter den skölja över en, sedan fortsätter man vidare på nästa och kommer plötsligt in i ett nytt landskap. På detta sätt påminner EP:n om Muminvärlden, där allt är ständigt förändrande och vad som helst kan hända. En förtrollad skog kan växa upp i din trädgård, du hitta en magisk hatt eller så kan du flyga iväg på ett rosa moln. Just bland detta rör sig låtarna på Sometimes. Fantasin och lekfullheten märks av vid varje melodislinga och förhindrar dem från att bli de rena indiedängor de teoretiskt sett hade kunnat sluta som. Att sångerna inte får blomma ut till hits skapar något vackert i sig. När de stannar vid gränsen som en knopp på väg att brista bevaras melodierna och körsången som Molnet har vårdat så ömt.
Should Have Seen Me släpptes som premiärsingel i juni och blev med sitt underliga, men taktfasta maracas-beat en låt som hängde sig kvar över sommaren och hösten. Ett första smakprov och ett talande sådant. I låten springer melodierna om varandra och Marklunds röst är både skör och stark. Tafatt, men så medveten om sin sprödhet att den blir oantastlig. På samma spår fortsatte andra singeln Mothers, Babies, om än mer explosiv. Där tar syntarna större plats och låten ger skäl åt namnet Molnet. I sina olika etapper känns den nästan som en regnskur. Hur den ökar i styrka för att sedan avta och till sist, medan sången tonar ut, spricka upp för att ge plats åt solen där bakom. Även här finns det omisskännligt skeva, men samtidigt helt precisa, trumbeat som vi börjar förknippa med artisten.
Väl på själva EP:n fylls repertoaren ut med lugnare sånger. Precis som titeln antyder, låter In the Sea just som havet. Vågor som drar in och ut, vaggande och oändligt. Låten har en evighetskänsla i sig och känns helt utan sömmar när den sitter på repeat. Till detta sjungs en melankolisk berättelse om det som var och hur man går vidare. Som för att förmedla acceptansen och trösten det krävs för detta avslutas låten med ”It’s all alright”. I sin enkelhet representerar den meningen en axel att luta sig mot som inte kräver någonting tillbaka.
Kanske att man längtade efter fler pop-pärlor istället för långsammare låtar i majoritet, men samtidigt är det dessa som gjuter Sometimes till en helhet. Det spartanska hos EP:n bidrar till att varje melodi, varje instrument och varje textrad får ett eget liv och lika mycket uppmärksamhet på enskilt håll som tillsammans.
I den bästa av världar hade EP:n släppts tillsammans med en animation à la Tove Jansson och blivit en tillflykt för alla som känner sig både glada och ledsna samtidigt. Men oavsett är Sometimes med sina nära 20 minuter något speciellt. Molnet har under dessa skapat en fantasivärld för varje knytt att krypa in och bli tröstad i.