Money
Stockholm, 2/3 – 2015

Kägelbanan är mörk och känns på något vis mindre än vad den brukar göra. Det är inte klaustrofobiskt, snarare känns det som en hemmafest där huvudpersonen ännu inte anlänt. Jamie Lee springer ensam ur publiken och upp på scenen. Han berättar att de spelade för 14 personer i Åhus tidigare i veckan – vi är inte särskilt många fler, hundra kanske, men han verkar uppskatta oss ändå. Han berättar om en kvinna han träffade en gång samtidigt som han drar upp tre-fyra öl ur jackfickorna, berättar historien om kvinnan och hennes ex som gjorde slut och blev ihop igen varje alla hjärtans dag (och att hon spottade Doritos i Jamies ansikte vid varje ord hon sa). Efter historien spelar han, fortfarande ensam på scen, en okänd låt om just denna kvinna (men utelämnar delen om Doritosspottet). Det är sorgligt och samtidigt humoristiskt, en sorts självdistans som visar sig redan när någon i publiken avbryter hans paus i sången genom att högljutt fortsätta sjunga ”now you’re getting married” och han säger ”that was meant as a dramatic pause” och sedan pratsjunger ”dramatic pause” samtidigt som han fasar ut låten med dess avslutande ackord.

Resten av bandet ansluter sig, spelar en otroligt mycket maffigare version av You Look Like a Sad Painting on Both Sides of the Sky än vad den är på skiva. Ljuden får ett nytt liv ikväll, Jamie utstrålar någon sorts rå energi både i sitt kroppspråk och i sin sång som förhöjer exakt varje del av alla låtar. I princip varje låt ackompanjeras av både fiol och cello, vilket skapar en sorts spöklik men tröstande nivå. Det landar alltid i genuinitet med Money, i den där alldeles perfekta balansen mellan pretentiöst och smutsigt, en sorts äkthet som endast visar sig när man fläker ut sin själ inför hundra personer i en så skyddad bubbla som Kägelbanan är ikväll.

Som All My Life, låten som skulle kunna vara så fruktansvärt klyschig med den återkommande raden ”All my life I’ve been searching for something”, vilar precis på gränsen till ostig klyscha men istället får lokalen att skälva av igenkänning. Eller när han under Bluebell Fields ställer sig med sitt mikrofonstativ framför publiken, i samma höjd som oss. Eller när han sjunger utan mikrofon i en rad eller två, eller bara hans minspel när han sjunger – så uppfylld av känsla att det är svårt att avgöra om det är krystat eller ej. Det är så anspråkslöst, provocerande nästan, hur naturlig och genuin han är på scen. Man bara väntar på att någonting ska få honom att försvinna från känslan, väntar på att ett konstlat uttryck ska uppenbara sig. Men det gör inte det.

Efter att de avslutat med A Cocaine Christmas and An Alcoholic’s New Year, blir han upphejad på scen igen. Han säger att han ska läsa poesi, skämtar om hur pretentiöst det är, men läser ändå upp en dikt så fylld av mörker och hopp, uppeldande men samtidigt så nedlugnande. Han lämnar scenen med orden ”let’s get a drink”, och den där smutsigheten uppenbarar sig igen. Det är så simpelt, så brutalt nedkokat till ettor och nollor, så smutsigt äkta. Som han sjunger på You Look Like a Sad Painting…: ”You must find something to be sacrificed to / To your love / Or to your lie” – allting handlar om att bara hitta äktheten i sin vilja, önskningar, känslor och agera på det. Det är vad Money gör.