Suicide Songs känns som en novellfilm regisserad av den brittiska arbetarklasskildraren Ken Loach, eller möjligen av den samtida arvtagaren Clio Barnard. Den är precis som Moneys debutalbum The Shadow of Heaven regisserad från start till mål av frontmannen Jamie Lee; flyger över hans kvarter, cirkulerar hans romantiskt beskrivande tankar, öppnar locket till en värld med rostiga ölkranar, smutsiga bardiskar, nedklottrade böcker och skor som plöjer genom slaskfyllda gator. Lee har bytt sitt älskade Manchester mot London, men även om han i A Cocaine Christmas and an Alcoholic’s New Year utropar att han är ett cocktailparty, att han är Marilyn Monroe, verkar miljöombytet inte inneburit en skiftning i vanor och fascination. I sammanhanget känns förkunnandet som ett raljerande fönstertittande – över det ihåliga blåset framstår det mer som att han sitter i köket och tittar ut på en huvudstad som tagit emot julen och spottat ut den i rännstenen.
Suicide Songs handlar om de som stryker längs väggarna i skymundan och de som förtvivlat försöker göra sig hörda, personen på bänken utan pengar och människan bredvid på puben som somnat. Jamie Lee har aldrig gjort anspråk på att skildra moderna fenomen eller nosa upp nya perspektiv, utan personifierar snarare flera av de gamla ryska författarna han håller så högt. Anledningarna till att det känns så vitalt är minst två. Money kombinerar en grandios instrumentation (i inledande I Am the Lord sticker till exempel en indisk dilruba ut, en typ av korsning mellan sitar och sarang) som inte är rädd för att greppa tag i en stämning och hålla fast tills allting våldsamt vibrerar. Och Lee är ett med sina låtar på ett ojämförligt vis – gnyr, gastar, ylar. När han gör en av sina hittills vackraste sånginsatser på All My Life och får ur sig klichéartade ”All my life I’ve been searching for something” borde reaktionen vara att skaka på huvudet men det är snarare kroppen som kränger.
Skivans namn kommer möjligen skrämma bort ett antal, vilket är synd. Det korta, enkla och centrala men oerhört drabbande titelspåret är liksom de flesta av albumets låtar ingen omfamning av det som gör ont. I stället känns samlingen på nio hoppfull. Lee riskerar med Suicide Songs att romantisera alkoholism, psykisk ohälsa och fattigdom men när allt svept över känns det mest som att världen han målat upp har plats för hjälpande händer och sällskap hem.
”You must find something to be sacrificed to / To your love / Or to your lie”, sjunger han på You Look Like a Sad Painting on Both Sides of the Sky. I intervjun inkluderad i nummer två av vår tidning Rumours nämner han den raden som exempel på vad genuint konstnärskap i hans tycke bör handla om. På något vis är Suicide Songs både och: hans strävan efter mening känns som en uppmålad lögn, hans kärlek till allt han synar på vägen är en fladdrande låga i den brittiska natten.