Manchester är belägen i mitten av en av Storbritanniens mest tätbefolkade regioner men i staden bor inte mer än en halv miljon människor. Ändå är det Västeuropas språkrikaste stad, med över 200 språk som används varje dag. Det är ett brittiskt mediacentrum vid sidan av London; här finns The Guardian, här finns landets näst största tv-produktion och här har BBC sitt nordvästra huvudkontor. Staden har två topplag i Premier League, världens mest bevakade fotbollsliga. Och Manchester har en otrolig populärmusikalisk tradition, kanske oöverträffad om man ser till stadens invånarantal. Jag behöver inte ägna utrymme åt namn, man vet eller hittar ändå.
Här bor MONEY. Kvartetten möttes antingen på universitetet eller i en gaybastu (de säger olika…), där frontmannen och sångaren Jamie Lee jobbade som städare för sin familjs företag. Manchester anses vara en av världens mest gayvänliga platser; det finns en egen stadskärna och utöver det otaliga hotell, barer och just bastur som specifikt riktar sig mot homosexuella. Medlemmen Charlie Cocksedge (lillebror till Matt i Delphic) spelade tidigare i ett band som kallade sig We Are Gay Together.
Här springer Jamie Lee runt och jagar The Falls Mark E. Smith. Ja, han gör det, jag skojar inte alltså. I en intervju med The Fly berättar journalisten för honom att han nyss såg legendaren gå förbi och Jamie bestämmer att de genast ska ge sig ut för att leta upp honom. Det är en surrealistiskt berättad anekdot där de far ut och in på Manchesters pubar och frågar ”Is Mark E Smith in here?” Efter att Jamie blivit utslängd av en bartender på grund av tidigare fyllebravader finner de slutligen Smith i ett kroghörn. Han tilldelas en tidning med MONEY på framsidan, ”Now you can read about my band”, och sen lämnar de stället.
Jamie Lee är den som för MONEYs talan. Han är den som postar poesi av honom, av Kozlov, av Rilke på deras sociala medier, den som gör intervjuerna, den som presenterar bandets lyriska idéer. För att komma i närheten av att kunna förstå denna fascinerande karaktär måste man lyssna när han pratar om staden.
Manchester antar en biblisk form när Jamie pratar om platsen som neoreligiös. På grund av stadens storlek, dess förbryllande rika, accepterande och progressiva kulturliv och dess karaktärer menar han att dess invånare blir något större än vad de bara är. Han pratar om Manchester som paradiset – och på samma gång helvetet – en symbol för sina religiösa kvaliteter. Till skillnad från London, där det oöverskådliga isolerar människorna, kan små handlingar i Manchester ha någon form av effekt och inte bara drunkna i myllret.
”We didn’t set out for The Shadow Of Heaven to be a concept album although there were a couple of cohesive and major themes from the beginning. However, as we put the songs side by side the album started to take on the form of a Hell-descent — one into the modern world — where man has been told that he is both God whilst at the same time being told that he is nothing. It is his challenge to find meaning in this void, to discover its beauty, to discern Heaven from Hell when they are found lying at every point simultaneously. To make meaning out of this impossibly loneliness and yet, still retain his capacity for human dreams.” – MONEY
Öppningsspåret So Long (God Is Dead) tar upp det spirituella element som blivit mindre och mindre accepterat i den moderna västvärlden och som enligt honom är missförstått. Ett annat spår, singeln Bluebell Fields, handlar om en vän till bandet som gick ut på ett fält av blåklockor och blev så betagen av synen att hon började tala i tungor. De flesta hade förmodligen viftat bort en sådan historia och skrattat åt det. De fyra ideologerna gjorde en fullt allvarlig låt om det.
Det är sällan enkelt med MONEY. Jamie Lee vårdar språket ömt och att läsa hans postmodernistiska tankar är inte helt olikt att studera till exempel Foucault eller Gramsci på universitetet. Han skriver mer litteratur än musik, han deltar i poesikvällar, han har startat ett bokförlag inspirerad av Under the Volcano och hans band väver in både konst och film i sina konserter. Denna ytterst talangfulla musiker hade lätt kunnat framstå som en högfärdig skitstövel men det gör han inte. Framför mig på scen på Way Out West för ett par veckor sedan stod en handfull människor som ville mer med sin musik än, ptja, säg hyperchillaren Washed Out, och i en ganska intetsägande, snäll och harmlös samtida musikscen känns det oerhört välkommet.
Men det spelar liten roll hur mycket man har att säga om man befinner sig i fel miljö. MONEY kan förmedla sitt uppror mot halvmesyrer på det mest förkrossande av sätt och det gör att de består. Oftast skriver de sina låtar tillsammans, men inte alltid. Ibland åker Jamie till sitt föräldrahem i London och skriver på egen hand. Han väntar tills alla sover, dricker lite gin, går kanske en promenad och sätter sig vid pianot. ”By the time I feel completely alone, that’s when I have a song”. Då kan saker som Goodnight London ske.
”New York is winking at me / He thinks I need a change / So I go out and walk around / In the early morning rain”
The Shadow of Heaven är en samling förvirrade, övergivna låtar som inte blir mindre ensamma av att de får en hand att hålla i. I Goodnight London, en tidlöst klingande pianoballad, sjunger Lee om den tysta natten, om pojkar och flickor han älskat, om en nödvändig förändring. Jamie Lees diktande är lika kryptiskt och svårtolkat som flera av hans nämnda utläggningar men växer av hans fullkomliga närvaro. I de två låtar han bara har pianot vid sin sida, Goodnight London (se en underbar version här) och den svällande Black, skiftar han mellan otaliga röst- och känslolägen; i den ena stunden är hans röst mjuk som bomull, levererande de ljusaste av toner, i nästa ögonblick kan han gråtfärdig vara på randen till kollaps. Han är lika naken som han var på omslaget till Who’s Going To Love You Now.
I sina allra mest andlösa minuter påminner MONEY om The Waterboys 80-tal.
De övriga åtta låtarna involverar övriga bandet men trots att MONEYs musik ofta lyfter mot skyn i crescendon och upprepande rop är instrumenteringen förhållandevis sparsmakad. So Long (God Is Dead), Hold Me Forever och slow startern Cold Water är The Shadow of Heavens mest dynamiska spår, inte helt långt ifrån postrock. Letter To Yesterday låter med sin framträdande basslinga som postpunk i händerna på ett band som WU LYF. Den enda gången det blir något ofokuserat är på det The Smiths-minnande titelspåret och Cruelty of Godliness, där sångarens annars så intima levererande sjunker in i den svävande atmosfären och blir mer av ett extra instrument. De två styckena gör sig bra som pusselbitar i det komplexa albumkonceptet men utnyttjar inte MONEYs största tillgång och på egen hand framstår de som bortslösade.
–
Vi står och väntar på MONEY på Pustervik. Alla medlemmar utom Jamie står på scen. Plötsligt hör man hur någon sjunger. Jag tänker att det är någon överförfriskad typ och sneglar bakåt. Det är det. Det är Jamie som sicksackar sig genom publiken, sjungandes acapella på en brittisk hymn. Han avslutar sången uppe på scen, bugar och hänger på sig gitarren. Så småningom riktar han Hold Me Forever direkt till Gud.
Låten är paradoxal och ställer det tillfälliga i en omfamning mot kraftuttrycket ”för alltid”. Varje sång låter dig dö lite mindre för varje sekund, varje skrivet stycke tänjer ut tiden du har att leva. Livet är ett sönderfall som tillfälligt kan saktas ned. Det menar Jamie. Jag tittar på honom och tanken slår mig ibland när han står där och sträcker ut timmarna: det ser ut som en man som fått reda på att han både är Gud och ingenting. En övervakare av Manchester – men också en del av det lilla. Det ser ut som en människa som är sin konst, som är sitt debutalbums historia, som är sina idéer.
Oavsett om man finner Jamie Lee och hans existentiella band glasklart vettiga eller spritt språngande galna gör MONEY med The Shadow of Heaven ett avtryck som inte liknar något annat.