Money
Way Out West, 8/8-2013

På Pusterviks nedervåning har Allah-Las precis spelat inför en bit under tusen människor. Lokalen hyser hela fyra konserter för kvällen men Los Angeles-bandet verkar ha varit mångas huvudmål – efteråt är det många som tar jackan och går. Viker man istället upp till vänster i trappan utanför huvudrummet upptäcker man att det finns ytterligare ett band att uppleva innan lokalen stänger. Viker man istället upp till vänster hittar man Jamie Lee. Han balanserar en öl på sitt huvud samtidigt som han spelar så stillsamt på sin gitarr som han bara kan. Runt honom står hans fyra medmusiker och framstår som kontorsarbetare i jämförelse med deras ojämförliga sångare. Och ölen faller inte. Det är som om det vore något i luften.

Money spelar på Stay Out Wests allra minsta scen. De har rest från Manchester, skärselden och paradiset för att komma hit. Nyligen färdigställdes deras debutalbum, The Shadow of Heaven, och i en Facebookpost skrev de att det tagit formen av ett konceptalbum om särskiljningen av himmel och helvete, om en man som har fått berättat för sig att han är Gud och ingenting på samma gång. Det är hans uppgift att ”make meaning out of this impossibly loneliness and yet, still retain his capacity for human dreams.”

Moneys pretentioner sträcker sig bortanför de flesta moderna indiebandens ambitioner. Men det är ambivalensen i deras agerande och ämnen som gör det så hypnotiserande. Som att du skriver lonelysexydeath efter snedstrecket för att komma till deras FB-fansida. Tesen och antitesen. Himmel och helvete, Gud och människan – Jamie Lees närvaro i sin textleverans och hans i övrigt überspexiga sida. Det gör att Money graciöst undviker att bli filosofiskt högtravande trots sina tunga ämnen. För min del hade de gärna fått vandra den vägen än mer men på Pustervik står en kvintett som i första hand är ett så samspelt rockband att musiken även utan kontext blir den spirituella faktorn.

I rummets hörn är en scen bara något upphöjd över golvnivå placerad. Vi kanske är 100 personer. Lee delar ut öl till oss längst fram innan de sätter igång. Han försöker hångla med sina motvilliga bandkollegor. Han river av sig sin skjorta i andra låten och står med blottat bröst. Han interagerar ständigt med publiken genom blinkningar och korta kommentarer; han bildar en relation med sin publik oerhört snabbt och effektivt. Men när han sjunger, herregud, när han sjunger har jag svårt att urskilja var konstnären slutar och konsten börjar. Han påminner om den profetliknande gestalt som var Samuel T. Herring i Future Islands på Hultsfredsfestivalen förra året.

I Bluebell Fields, en låt som bär vissa drag av Coldplays Parachute-period i både sång och flytande ljudbild, försvinner Lee in i låten och verkar inte ha kartan för att hitta ut. Han besitter ett ljust wailande som spricker på precis rätt ställen och ibland verkar han inte vilja lämna de ögonblicken.

Vilket är en fullkomligt rätt prioritering.

Han adresserar Hold Me Forever till mannen där uppe. I det ögonblicket tycker jag snarare att han verkar befinna sig i rummet.

Till sist ställer han mikrofonstativet i publiken, höjer upp micken samtidigt som han riktar den nedåt och sen kan han sjunga med blicken pekande mot taket. En man som står framför honom dunkar sin näve hårt, hårt mot vänsterbröstet. På samma sätt, med samma kraft, träffar Moneys musik den här oförglömliga kvällen. Sex år av Stay Out West och jag vet inte om jag har sett något som toppar detta.