Mono
Debaser Strand, 26/11 – 2014

Gitarristen i japanska Mono, Takaakira Goto, har sagt att musik kommunicerar det som annars inte går att kommunicera. Mono anspelar på mänsklighetens mest primala uttryck – sorg, ilska, glädje – känslor som många av oss annars har svårt att uttrycka. Bandets livekonserter kan definieras som ett sammanförande av dessa, där barriärer mellan olika känslor bryts och mynnar ut i ett ändlöst känslouttryck. Trots att bandet experimenterat med growling på senaste skivan, så är det ändå bara gruppens fyra originalmedlemmar som äntrar Debaser Strands scen. Ljussättningen är mörkare än svart, och det är knappt så att man ser när de fyra japanerna de förbereder sina respektive instrument. Det är heller inte tanken, när konserten väl är igång är det sällan de tittar ut på den publik de spelar inför, de gömmer sig bakom både mörker och hår och låter musiken vara i fokus.

Postrock kan bli lika mycket kalkon som det kan bli succé live. Långa instrumentala låtar öppnar inte direkt för publikfrieri, framförallt inte om spelningen framförs utomhus 15:00 en solig sommardag – som tyvärr alltför många postrockakter som besöker Sverige har råkat ut för. Debaser Strand är en betydligt bättre plats att uppleva musiken på, och trots avsaknaden av en ordentlig ljusshow så lyckas Mono ändå nå ut till fullo. En man bredvid står med slutna ögon och ett konstant leende på läpparna. Det är i all sin enkelhet väldigt vackert, och får mig att fundera över hur subjektiv en konsertupplevelse är. Han ler, någon kanske gråter medan någon annan tycker att det är händelsefattigt och tråkigt. Alla upplever Mono olika.

I ett mittenparti där dynamiken har skruvats upp till max, ställer sig gitarristen Hideki Suematsu upp och börjar misshandla sin gitarr i sann Thurston Moore-anda. Det är både underhållande och passande då vi befinner oss i toppen av ett långt crescendo. Konsertens höjdpunkt kommer i och med framförandet av Ashes in the Snow från 2009 års Steve Albini-producerade Hymn to the Immortal World. Låten inleds som på skivan av vackra klockspel som sedan övergår till en mäktig och medryckande avslutningsdel. Stämningen är på topp, och den enda invändningen jag egentligen kan ha på konserten är att volymen stundtals är för låg. Även om Debaser Strand är känt för att ha en relativt restriktiv policy på volym så hade de definitivt kunnat kräma på lite till, i synnerhet under de musikaliska klimaxen som bandet ständigt bygger upp. Mono borde ta efter Michael Gira i Swans på den fronten.

Efter att ha hintat om att kvällens extranummer uteblir kommer Mono ändå upp på scen och spelar en sista låt. Denna gång står de alla upp, och framför kvällens poppigaste låt – det närmaste publikfrieri vi kommer ikväll. Efter låten vinkar de och går av scenen utan att ha sagt så lite som ett ord. När jag sedan omtumlat valsar hem i novembernatten kan jag bara konstatera att Mono lyckades med sin uppgift, att kommunicera det som är okommunicerbart.