Lilla scenen
MorMor
Gården, 5/6 – 2019
Publicerad: 6 juni 2019 av
Daria Spitza
När MorMor kommer upp på scen är det stekande hett, festivalbesökarna har strategiskt placerat ut sig i de områden av skugga som här och där lyckas nå hela vägen fram till scenen. Öl dricks, ledigheten dagen därpå firas in och MorMor traskar blygt upp på scen. Han ser sig kort omkring, tar upp micken och sätter igång. Tonerna till What Ever Comes to Mind rullar mjukt ut över Trädgårdsföreningen.
Lite väl mjukt, ska det nog tilläggas. MorMor, eller Seth Nyquist som han egentligen heter, är nybakad som artist, med en hittills ganska smal diskografi. Trots det har han en stadig turné av festivalspelningar bokade i sommar, med konserter på såväl Field Day i London som på NOS Primavera Sound i Porto, Portugal. Med två EP:s i bagaget och en röst som håller sig stadig i ljuslägen så höga att Michael Jackson dyker upp i tankarna har han lyckats fånga en publik som vill ha något känsligt och intimt, men som fortfarande är lite stampa-takt-med-foten-vänligt.
Det märks, på gott och ont, att han inte har mycket scenvana och självsäkerheten brister även om rösten bär. Uttrycket blir till en början ganska intetsägande. På den avskalade, enkla scenen är han fåordig, uttryckslös och ger ett tämligen osäkert intryck. Det ska dock tilläggas att han inte direkt får någon hjälp av publiken – den är liten och trött, även om utrymmet framför scenen sakta men säkert fylls upp under konsertens gång. En ganska kämpig konsert för en ny artist med andra ord. Den energi, självsäkerhet och karisma som hade behövts för att fånga upp festivalbesökarna verkar vara svår att frammana och bandet som diskret står och spelar bakom honom bidrar inte heller med speciellt mycket energi. När Some Place Else spelas ser han faktiskt nästan ut att önska att han var någon annanstans, med blicken fäst långt utanför Trädgårdsföreningens fontäner och öltält.
-
Trots detta sitter låtarna felfritt. MorMor är kanske inte världens solstråle, men musikmässigt så levererar han. Det är vackert och ömtåligt och låtar som Outside och Days Like These är precis lagom nostalgiska och vemodiga för att publiken ska komma igång och röra lite på sig, samtidigt som stämningen mjuknar. Mot slutet av konserten börjar det rycka lite i mungipan på kanadensaren, som till slut tar en paus och berättar att det är första gången han är i Sverige. “Fint att se er alla” säger han och slappnar av lite.
När spelningen börjar lida mot sitt slut och introt till Heaven’s Only Wishful ljuder ut i högtalarna kommer stämningen upp i den nivå som den borde ha befunnit sig hela tiden – MorMor tar äntligen för sig av konserten, och publiken likaså. De sista raderna, där han skriksjunger “Some say / You’re the reason I, I / Feel this way” får mig att önska att han kunde spola tillbaka konserten och börja om igen, denna gång på den nivå som han precis visat att han kan lyfta till. MorMor har bra mycket potential, och förhoppningsvis vågar han visa denna fullt ut efter att sommarens turné är avslutad och han har mer kött på benen. Kanske kan han då ta sin välförtjänade plats på scenen redan i den första låten, i stället för den sista.