Morrissey
Hovet, 13/11 – 2014

Morrissey är tveklöst indiemusikens största superstjärna och den enda som fortfarande står på två ben efter en 30 år lång karriär. Årets album World Peace Is None of Your Business är kanske inte lika mycket en återkomst som det mest är ytterligare ett bra album av honom, men på det finns en lekfullhet som han har saknat de senaste 20 åren. Låtar som The Bullfighter Dies består både av fjantigt trallande och en allvarlig ton och kompbandet har på albumet slängt in latinogitarrer och diverse andra skojigheter som livar upp Morrisseys annars numera ganska stelbenta rockmusik.

Den lekfullheten och gnistan har de tagit med sig till Hovet i Stockholm. Det är tydligt att Morrissey faktiskt vill vara här, att han ser det som en verkligt viktig sak att göra. Mellansnacket är fullt av budskap, ibland rakt och direkt och ibland illa dolt bakom anekdoter om reklamavbrutet Youtube-tittande. En hemsida som han nyligen omfamnat till den grad att ett gäng av hans favoritklipp snurrar på en projektorduk både innan och under konserten.

Moderniteten kanske haltar efter lite grann, så även i musiken, men till saken hör att det låter riktigt bra. Bandet spelar oklanderligt och som sagt lekfullt och det kan mycket väl vara så att Morrissey känner sig mer hemma med dessa än han känt sig med något band sedan The Smiths. Själv sjunger han fantastiskt med sin dramatiska röst och lägger eftertryck bakom varje ord – och hans ord är ju ändå det vi älskar honom mest för. Det blir kort sagt storslaget.

Låtvalen är väntade utan att vara en besvikelse. Över halva spelningen består av utdrag från den senaste skivan, det bjuds på fyra Smiths-låtar och Suedehead och Everyday Is Like Sunday får stå för solohitkvoten. Kanske hade det blivit mer euforiskt av att slänga in allsångsvänliga The Last of the Famous International Playboys, mer oväntade låtar som Sister, I’m a Poet eller det geniala draget (du kan tacka mig sedan, Morrissey) att avsluta med att låta Death of a Disco Dancer snurra över i snarlika Oboe Concerto, kanske den bästa låten från senaste albumet. Men det fungerar gott ändå.

Morrissey balanserar på en fin linje mellan härlig ödmjukhet (han tar till exempel tackandes emot en bok från någon i främre raden) och lustig narcissism (när publiken skanderar “MORRISSEY!”, vilket de gör så fort de får chansen, lika tradigt som “spela Shoreline”, svarar han enkelt “do you mind?”). Han har åldrats med värdighet, även om den ömma sexigheten ersatts utav en mer barsk framtoning, och han ursäktar sig skönt nog inte en sekund för sina rättframa åsikter och känslor.

Innan extranumret spelas Meat Is Murder och under nästan hela låten står han med ryggen mot publiken, med ansiktet vänt mot Youtube-klippet som visar vägen från “farm to fridge”, en blodig historia. Han visar att han inte viker sig, självklart inte för sakfrågan som är lika starkt förknippat med honom som de emotionella texterna, men inte heller för att fortsätta ta kampen efter alla dessa år. Trummisen sparkar omkull ett par instrument och sprayar sedan MEAT IS MURDER över ett stort gongong-liknande bakgrundsobjekt. Det ligger emfas i det. 80-talets upprörda manifest hänger fortfarande över superstjärnan. Han tar en kamp som aldrig tar slut.