Morrissey
Way Out West, 11/8 – 2016

Att se Morrissey live är mer än att ”se Morrissey live” – ända sedan tiden i The Smiths har hans rena existens på många sätt föregått musiken i sig. Många har nog dykt upp vid Flamingoscenen för att få se en levande myt, men det betyder inte att Morrissey själv har slutat blicka framåt. Senaste fullängdaren World Peace Is None of Your Business kom så sent som 2014 och representeras av både Kiss Me A Lot och The Bullfighter Dies under kvällen. Som kronologisk motsats står Suedehead, singeln som fick inleda hans solokarriär såväl som spelningen på Way Out West. Hans tre decennier långa diskografi knyts sedan ihop till en oväntat naturlig helhet, där 80-talet på gott och ont färdas in i 10-talet utan att överskuggas av Morrissey (personan).

Vid sidan av musiken har Morrissey gjort sig känd för att lyfta frågor som andra artister sällan bryr sig om. Han är ett tacksamt objekt för karikatyrer och lever upp till dem även i kväll. Way Out West får väntat beröm för sin vegetariska mat i mellansnacket, och under The World Is Full of Crashing Bores tornar en bild på prins William och hans Kate upp sig bakom scenen – som en symbol för den brittiska monarki han hatat så intensivt ända sedan The Queen Is Dead. ”The world is full, so full of crashing bores”, sjunger han och pekar vilt mot backdropen. Den svärta han ser i världen får samma proportioner som den inom honom: ”…And I must be one, ’cause no one ever turns to me to say / ’Take me in your arms’”, lyder den efterföljande raden. Morrissey har tonsatt smärtan och självhatet hos flera generationer nu (”No torture for sale – apart from me” lyder en av kvällens vegetariska/depressiva slagord), och under Everyday Is Like Sunday stormar ett fan scenen för att få visa sin kärlek med en intensiv kram.

Att de starka känslorna är ömsesidiga visar sig i ett bräckligt ”I love you” som låter ovanligt genuint för att riktas ut från en festivalscen. Hur som helst lyckas de inte matchas av det sömniga livebandet bakom honom, som får genomgående svårt att leva upp till Morrisseys karisma och – under Smiths-signerade What She Said – till Johnny Marrs gitarrspel. I stället kläs många låtar i oklädsamt odynamiska rocktappningar där huvudpersonens geniala låtskrivande ofta tappas bort. Att Morrissey ställer sig i bakgrunden med en tamburin och låter bandet avsluta Speedway på spanska är ett generöst och nytänkande initiativ, men bidrar mest till förvirring i helhetsbilden. Det visar på en imponerande integritet att välja bort Smiths-favoriter som This Charming Man och There Is a Light That Never Goes Out, men som hos många andra legendariska artister verkar den integriteten tyvärr mest tjäna honom själv.

Inte förrän under Meat Is Murder lyckas Morrissey och hans band skaka om publiken på riktigt. Som vanligt spelas skoningslöst explicita slakteri-scener upp bakom dem, men det blytunga allvaret härleds inte bara till att hundratals djur mördas framför ögonen på oss – det noise-tangerande bandet och Morrisseys vredesfyllda sång är minst lika svåra att släppa med blicken. ”Vad är din ursäkt nu? Kött är mord” står sedan att läsa när det sista rungande ackordet ebbat ut. Vi kommer alltid att veta var vi har Morrissey – men ibland är det också det viktigaste vi vet.