Föranlett av en självbiografi, sjukdom, inställda konserter, en kontrovers kring ett fejkat twitterkonto, samt slutligen ett antal spoken word-videos så är den nu här: World Peace Is None of Your Business, Morrisseys första skiva på fem år och den tionde i ordningen. För att vara helt ärlig så var jag från början inte särskilt intresserad. De album Moz släppt under senaste decenniet har knappast varit dåliga, men däremot ganska torra och ospännande rent produktionsmässigt. Den stela rockorkestern som agerat bakgrund till Morrisseys gyllene röst har oftast varit den musikaliska motsvarigheten till en målad plywoodskiva; allt har således hängt på att Morrissey kunnat leverera starka låtar och intressanta texter som förmått distrahera oss från hans oinspirerade band. Vilket han inte alltid lyckats med.
Men på World Peace is None of Your Business så verkar musikerna ha ansträngt sig mer än vanligt: musiken de framför är fortfarande mest en bakgrund för Moz att sjunga över, men åtminstone en snygg och organisk bakgrund. Produktionen är luftig och levande, och disten är nedskruvad till förmån för en mångfald av olika gitarrer, percussionsinstrument, ja, till och med lite syntar här och där. Produktionen gör låtarna rättvisa helt enkelt, äntligen.
Även Morrisseys texter och låtar är de bästa han presterat på flera år. Formulan är visserligen densamma: kärlek, uppgivenhet, allmänt människoförakt, jättepreachy politiska budskap och djurrätt. Detaljer som att låttitlarna vanligtvis är hämtade från låtens inledande textrad känns också igen. Men trots att vi bekantat oss med dessa saker många gånger förut så visar de sig här från sin bästa sida tack vare Morrisseys sedvanliga tounge-in-cheek-humor, en ständigt närvarande och nödvändig motvikt till allvaret och eländet. Låtarna får också en del av sin lyster tack vare att självömkansnivåerna är påtagligt lägre än tidigare, vilket räddar texterna från den känsla av grav patetik som till exempel albumet Ringleader of the Tormentors led av.
The Bullfighter Dies, med sina drygt två minuters speltid, är själva essensen av en bra Morrissey-låt: ”The bullfighter dies /and nobody cries /because we all want the bull to survive”. Det är roligt, allvarligt, elakt och gulligt på samma gång. Staircase of the University är på samma meriter en fantastisk låt om akademisk prestationsångest och självmord. Ämnena är som ni förstår hyfsat varierade, men förenas i sin finurlighet och i den Oscar Wilde-känsla Morrissey är känd för att förmedla genom sina texter.
Skivans största misstag är låten I Am Not a Man: med sina alldeles för långa 7 minuter och skivans kanske minst begåvade textrader så blir den oftast skippad när jag lyssnar på World Peace. Jag kan inte heller låta bli att känna mig aningen bekymrad över kvinnosynen i Kick the Bride Down the Aisle; men det kanske egentligen är en fråga om hur texten ska tolkas. I övrigt så är det en solid samling låtar som Moz kommer med denna gång, och tillsammans med det angenäma soundet är det svårt för mig att inte charmas av det här albumet. Det kanske är en svår nöt att knäcka för de helt oinvigda, men är du ett fan av The Smiths eller Morrissey sedan tidigare så kommer du nog att hitta något som faller dig i smaken på World Peace Is None of Your Business.