Jacobikierk

Mount Eerie
Le Guess Who?, 10/11 – 2017

Publicerad: 11 november 2017 av Erik Blohmé

9

Den som kommer för sent till Jakobikierk får inte komma in. Dessutom krävs en specialgjord reservation, ett biljettköp för noll euro på holländska Ticketmaster, för att beviljas inträde. ”Due to the emotional context of this performance, doors & bars will be closed during the performance.” Kanske kan anledningen skönjas i textraderna till en av de nyskrivna låtarna – “A festival in Phoenix flew me in / to sing these death songs to a bunch of young people on drugs”. Mount Eerie verkar inte vilja återuppleva absurditeter som att få existentiell svindel i Skrillex turnébuss.

Osökt dyker frågan upp – varför ens skriva, eller framföra, dessa krassa, skelettliknande sånger som försöker ge form åt och uttryck för något så obeskrivligt som döden? ”The ungsingable memory of you” som Mount Eeries Phil Elverum uttrycker det. Sångerna återkommer till samma bilder och teman, en egen mytologi tar form runt hans nyligen bortgångna fru. Koncept och arketyper som möjliga nycklar mellan det förnuftsbaserade och det som är omöjligt att förstå. Kråkor i trädgården, kråkor i drömmar, solnedgångar, tomma svarta och öppna fönster, öppna dörrar. Låtar som försök att skapa katarsis eller förståelse, redan på förhand dömda att misslyckas med den uppgiften, letar förgäves efter öppningar i den ogenomträngliga muren mellan oss och någon sorts försoning.

Svaret på frågan är som följer: ”I make these songs and put them out into the world just to multiply my voice saying that I love her. I want it known.” Eller som han också svarar när han i den avslutande, nya låten påtalar det märkliga i att dela sitt innersta privatliv med en främmande festivalpublik: ”I sing to you, though”. Vi är inte den egentliga publiken, musiken tillhör någon som aldrig kommer höra den.

  • Det finns kanske en oförklarlig, nästan mystisk, dimension till förhållandet mellan sorg och konst. Nick Cave hade svårt att svara på varför han gjorde en dokumentär, ett nytt album och en turné i kölvattnet efter sonens bortgång. Han verkade inte ens ha ett behov av att förklara varför. Människor har motiverat det på olika sätt genom tiderna – Dante Allghieri skrev Den Gudomliga Komedin genom sin sorg över Beatrice. Bodil Malmsten, som enligt egen utsago ”egentligen” inte skrev dikter i slutet av sin karriär gav ändå ut sorgeverket Det här är hjärtat som ”behövde bli skriven”. I den skriver hon:

    Jag har sorg och
    sorgen har mig
    Jag är sorg

    Och på så vis är det inte så svårbegripligt. Det går att vända på frågan – varför isolera sig och dra sig tillbaka från världen när man har, eller är, sorg? Det kanske känns lika, eller ännu mera, meningslöst än att stå på en scen. Phil Elverums krassa dödssånger är sannerligen inget som behöver gömmas undan, även om det ibland skaver att konfronteras med hans råa känslouttryck. ”This is intense” säger han om konserten i det extremt sparsmakade pratet mellan låtarna. Halva publiken verkar sitta och gråta. Han står ensam på scenen med en gitarr i den knäpptysta kyrkan där det skulle känns som hädelse att ens ta en mobilbild. Det är passande nog en vördnad och respekt som vanligtvis är reserverad för religiösa uttryck – som att fotografera en begravning.

  • Det är förståeligt att vissa tycker den här sortens intimitet blir kladdig, lite väl privat, att man känner sig oinbjuden och påträngande. Att Mount Eerie själv känns påträngande med sina anekdoter om att ta ut sopor fulla med blodiga näsdukar eller att snyftande äta sina frukostägg medan dottern lyssnar på sin döda mammas inspelade röst. Att det blir allt för ofiltrerat eller i värsta fall saknar egentligt musikaliskt existensberättigande (Elverum har själv beskrivit det som ”barely music”).

    Men det är inte sant – det är en snarare en bedrift att finna en uttrycksform för den här sortens upplevelser av ond, bråd, tom död genom musik. Att musiken måste tonas ner rejält, att det måste uppstå mördande tystnad där det annars skulle varit ett crescendo, är bara smakfull måttlighet när orden är nog dramatiska. ”But the truth is I don’t think of that dust as you” sjunger Elverum i Seaweed där han beskriver hur han sprider sin frus aska över en kulle i skymningen. ”You are the sunset”. Tystnad.

    I ett konsertsammanhang blir drabbningen ännu mer bedrövande än på albumet. De nya och ny-nya låtarna resonerar i Jacobkierks höga valv och får extra styrka av att upplevas tillsammans med andra. Elverum slänger ibland fram och tillbaka med huvudet som om han vore generad över låtarnas nakenhet och det faktum att han faktiskt befinner sig där på scenen med sitt trauma. Men det är bara i tystnaden mellan låtarna när känslan av intimitet upplöses och alla än en gång förvandlas till främlingar för varandra. I musikens här och nu försvinner främlingskapet och alla blir ett i musiken och poesin. Någon sorts perfekt magnetism mellan sorgen, sången, texten och publiken. En liten, nästan obetydlig spricka i muren, kanske.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2529 [name] => Le Guess Who? [slug] => le-guess-who [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2530 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 10 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1283 [name] => Mount Eerie [slug] => mount-eerie [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1284 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 4 [filter] => raw ) )