Det som präglat den brittiska EDM-scenen de senaste 5 åren är det ständiga identitetssökandet. Jakten efter en nisch inom den relativt smala genren har gjort att den breddats ofattbart mycket på bara några år. Vi har akter som Burial och James Blake, som båda rör sig i samma ringhörna men samtidigt inte kunde vara mer olika och distinkta från varandra. Disclosure släppte bara häromdagen sitt debutalbum Settle där man bjöd på medryckande, dansant electromusik, som till bristningsgränsen fyllts med olika artistsamarbeten.
Det må vara en märklig analogi, men Settle är på många sätt allt det där som många hoppades att Daft Punks mastodontskiva Random Access Memories skulle vara. Hos de två britterna finns inga vanföreställningar om att man utför hjärt-lungräddning på en musikscen som i allra högsta grad andas och lever. Inga pretentioner om att det ligger något mer ”äkta” i ”riktiga” instrument. Men. Det här ska inte bli någon post-ironisk text om att ”gitarrmusiken är död!”, och jag kan ändå uppskatta den organiska känsla RAM förmedlar gentemot Settle. Avståndet mellan de två plattorna är långt, men det är någonstans däremellan som Mount Kimbies Cold Spring Fault Less Youth placerar sig.
Att arbeta med ”riktiga” instrument var något Mount Kimbie gjorde redan på Crooks & Lovers, men där användes de till något metalliskt och kalt. Den melankoliska och trevande musik man försökte sig på då hade inget utrymme för värme. Det instrumentella och kalla har å andra sidan fortfarande sin plats på Cold Spring Fault Less Youth, inte minst på briljanta Made to Stray vars speltid hinner klocka in på strax över 3 minuter innan första sångnoterna hörs. Till skillnad från på Crooks & Lovers är inte det instrumentella målet i sig utan snarare en byggsten på vägen dit.
Sånginsatserna från Dominic Maker och Kai Campos – de två herrarna som utgör Mount Kimbie – skiljer sig markant från gästinhopparen King Krules. Dominic och Kais röster sticker aldrig ut och håller sig mest i bakgrunden. De blir en del av canvasen. King Krule, som figurerar på två spår, äger sina låtar. Den mörka lyriken, exempelvis raderna ”Now did you see me?/ I killed a man/ They all stayed down/ But he chose to stand”, är som klippt och skuren för den rödhårige tonåringen som aldrig tycks fylla tjugo.
På sin andragiv har Mount Kimbie breddat sitt spektrum betydligt. Det kalla på Crooks & Lovers förde tankarna till en disig vinterdag i London. Cold Spring Fault Less Youth är stundtals lika blek och dyster, stundtals varm och hoppingivande. Skådeplatsen London är den samma, men årstiden är vår. Nu vill jag att Mount Kimbie visar mig den brittiska sommaren.