Movits!
Hultsfredsfestivalen, 15/6-2013

För fem år sedan släppte Movits! en skiva som raserade allt vad hip hop-Sverige dittills kunnat bygga upp. Inte bara en briljant idé att blanda jazz och rappande, utan utfört med sällan skådad fingertoppskänsla. Äppelknyckarjazz är så slipad, så banbrytande och så välproducerad att man nästan häpnar. Givetvis är det svårt att följa upp något sådant, och andraskivan Ut ur min skalle slog kanske igenom på bredare front, men efter de första lyssningarna stod det ganska snabbt klart för mig att den inte kan mäta sig med debuten.

Hur som helst, om man då var de nya uppstickarna är man nu nästan ett givet inslag på Sveriges festivalscener. Att man växt till sig märks i produktionen, Mördar-Anders är en otroligt kompetent producent och oavsett vilka åsikter jag har om bandets nya riktning är det fel att förneka att det låter bra. Växt har man även gjort i besökarnas hjärtan, vilket syns på den massa som pallrat sig ur svettiga tält och fram till den soldränkta gräsmattan. Visserligen är det minst lika många sittande åskådare som dansande, och det speglar spelningen som helhet rätt väl. Egentligen kvittar det vilken infallsvinkel man har till en spelning som denna. För första gången på hela festivalen är det också riktigt varmt ute, och när man spelar en ny, visselvänlig låt känns det som sommaren faktiskt är här.

Resten av spelningen ganska ointressant, personligen anser jag att de äldre låtarna är vassare och de är idag i minoritet. Textraden ”inte Lykke Li / men ganska så lyckli’” ur Fel del av gården är lika finurlig 2013 som den var 2008. Även samhällskritiken var spetsigare då, i takt med att man spelat sig in i det svenska folkhemmet har man slutat att besjunga det. Följande Nitroglycerin är inte alls lika mångfacetterad, men jag får ändå erkänna att det svänger. Sedan bevisar Na Na Nah deras ibland bristmässiga texter, med en refräng som någon som aldrig hört bandet tidigare kan sjunga med i efter två minuter. Det är också just vad som händer. Responsen jämfört med Swing för hyresgästföreningen är ganska talande, trots att den senare är en långt mycket mer nyanserad låt. Det är tråkigt, för när man är på det humöret så har Movits! några av hip hop-Sveriges intelligentaste texter.

När jag såg dem på Peace & Love för två år sedan gästades man av både Timbuktu och Promoe, 2013 får vi nöja oss med Zacke. Inte helt fel heller, då han med sin skiva Renhjärtat från i år är något riktigt stort på spåren. När norrbottningen gästar är också när spelningen är som bäst, och efter ett saxofonbreakdown dundrar Spela mig på radion ut över oss. Tillsammans med Johan Rensfeldt spottar man ut texten över oss, och det hela känns nästan lite parodiskt. Den P3-pop de då drev med har de bekommit själva, på gott och ont. Det är i de jazzigare partierna som allting verkligen klaffar, även om publiken verkar tycka att raka motsatsen. Sammy Davis Jr. bjuder in till allsång av sällan skådad kaliber, och jag är väl ensam om att tycka att Movits! faktiskt var bättre förr.

Foto: Alexander Tillheden