Mr. Tophat har i flera år varit ett av Stockholms hetaste housenamn och tillsammans med Art Alfie har han brett ut sig på undergroundscenen med det egna skivbolaget Karlovak. Att nya EP:n Trust Me tar honom på helt nya vägar är rimligt på flera sätt, inte minst för att den är plattformen för ett nytt samarbete med Robyn. De två figurerna rör sig mot olika håll – Mr. Tophat mot det mer melodiösa, Robyn mot det mindre – och möts på mitten.
Trust Me är också Mr. Tophats största äventyr hittills utan Art Alfie, vilket ger honom utrymme att leva ut sina fantasier till fullo. Det märks – de tre spåren är just fantasifulla, där producenten målar upp en värld i blekrosa, med repetitiva basgångar som dansar lättfotat under de discostråkar och handtrummor som dekorerar musiken. Vaga visioner framträder om olika scenarion för låtarna, stundtals alltför vaga. Trust Me är ett trolskt lockrop, Right Time är att löst dansa på en utzonad hemmafest, Disco Davato är en sista urladdning av en trött natts energi. Robyn ligger som ett disigt filter över musiken och strösslar textrader med en osviklig leverans. “I don’t know what you’ve been told / blue is red / and red is blue” sjunger hon i samma stycke som “All I know right now is that you’re looking so dreamy to me”. Det är visioner som är flytande, likt suddiga fjolårsminnen eller en kamera som inte lyckas fokusera.
För Robyns del är det en naturlig utveckling med tanke på de senaste åren, då hon snöat in på house, techno och 90-talsestetik. Hon är visserligen långt ifrån den karga cyborgrollen som hon iklädde sig med Röyksopp och Do It Again, men betydligt närmare sockervaddsrejvet hos La Bagatelle Magique och Love Is Free. Däremot sätter hon inte ett lika starkt avtryck på Trust Me som man skulle kunna tro – hon svassar runt i bakgrunden och ger plats åt Mr. Tophat som huvudperson.
I slutändan är det ändå svårt att komma ifrån att musiken slår en knut på sig själv. De korta stunderna av geniknölar som gnuggas mot varandra får ett nytt problem att uppstå, ett av att inte riktigt bli tillfredsställd. När EP:n är som bäst gräver Mr. Tophat och Robyn som djupast i sitt samarbete, men de löper inte linan ut. Duon är blott uppe och snuddar vid de höjder som hägrar där ovanför. De tre låtarna kunde, och kanske borde, ha varit ännu mer disigt konstiga. De kunde ha gått djupare in i ett förföriskt undermedvetande och skruvat upp det suggestiva. För även om houseproducenten tar två steg fram och inget bak, är det på en väg där fler kliv borde tas. Det lyckliga här är att den saken ligger för framtiden och inte bygger på Robyn, utan på Mr. Tophats drömska vision – en som ser ut att klarna allt mer.