múm
Reeperbahn Festival, 28/9-2013

Jag står återigen på fjärde våningen i den nedlagda bunkern, Uebel & Gefährlich, strax norr om Reeperbahn-gatan i Hamburg. Skillnaden jämfört när jag var här två dagar tidigare för att se Born Ruffians är påtaglig. Det är mer folk, och stämningen är lite förvånande ganska livlig. I hissen står det en herre som förutom att se till att vi kommer till rätt våning har han med sig en gigantisk stereo, som spelar allt från The Smiths till för mig helt okänd tysk rockmusik. Det sorlar hemtrevligt i lokalen som ikväll är nästan full.

När musiken sänks och islänningarna i múm dyker upp på scenen dämpas dock aldrig riktigt sorlet. Publiken i lokalens bakre delar verkar helt omedvetna att någonting faktiskt hänt. Ljuset har hela tiden varit ganska dämpat i lokalen, och ljusshowen på scen är sparsamt och jobbar mer med mörker. Jag tvingas flytta mig närmare och det är först när jag passerar ljudbåset om musiken på riktigt överröstar sorlet.

Material finns det gott om, bandet släppte bara för några veckor sedan sin sjätte skiva Smilewound. Således domineras spelningen av dessa nyare kompositioner, vilket egentligen inte bekommer mig det minsta. Det går att skriva spaltmeter om hur bandets sound utvecklats genom åren, där de stora hållpunkterna är när Kristín Valtýsdóttir lämnade bandet och man istället rektryterade ett knippe nya musiker (bland andra den klassiska kompositören Ólafur Arnalds kusin Ólöf Arnalds). Dessa skillnader i medlemmar gav upphov till 2007 års Go Go Smear The Poison Ivy som är betydligt mindre elektronisk än de tidigare släppen.

Live är man också en större konstellation med gitarrer, trummor, cellos, synthesizers och med ett flertal instrument jag ej vet namnet på är synen ganska överväldigande. Ljudet är dock, precis som ljuset, ganska sparsamt. Jag väntar mig hela tiden större kompositioner än vad som framförs. Sången kommer från flera av medlemmarna, och i varierande volym. Som bäst är det lustig nog när den hålls mer dämpad, och orden inte riktigt går att urskilja. Texterna är både på isländska och engelska, och när jag uppfattar vad som sjungs förstörs magin lite.

Halvvägs in i spelningen gästas man av landsmannen Sin Fang, som tar plats vid scenens utkant. Syftes med hans visit är något oklar, då han egentligen inte tillför något som någon av de andra medlemmarna inte redan visat att de behärskar. Under den dryga timmen långa spelningen bjuds vi på ett par rätt lustiga moment, där det absolut underligaste är när cellisten och sångaren Hildur Guðnadóttir upprepade gånger sken-knäcker sin nacke och faller till golvet. Jag, och flera av de runt mig, får då svårt att fokusera på musiken och det hela känns plötsligt lite för excentriskt.