Mumford & Sons
Annexet 8/4 2013

Mumford & Sons har sedan debuten Sigh No More blivit giganter. Det stod klart ganska tidigt att deras aktiekurs skulle ha ungefär samma uppåtstigande kurva som Apple.  Och det är få band som kan visa på samma utveckling i popularitet. Redan hösten 2009 chockerade de alla med att toppa den brittiska listan före en gigant som Muse. Sedan dess har det fortsatt på den vägen. Vi har kommit så långt att vi pratar om band som går i deras fotspår med epitetet ”nya Mumford & Sons” – för att vi älskar att sätta etiketter på saker och ting. Det handlar inte bara om kritiker, vi hör det även i folkmun. Som om de var först med den här musiken. Blickar vi tillbaka fyra eller kanske fem decennier och tittar över andra sidan Atlanten kommer vi upptäcka mängder med band som vandrat längs amerikanska kustremsor och sjungit om hopplösheten längs Mississippis bördiga marker långt innan Marcus Mumford sjöng sin första ton eller spelade sina första ackord.

Det är dock ganska tydligt hur folkinspirerad musik kommit att bli just folklig; just nu går det onekligen hem i stugorna. Det räcker med några hitsinglar i folktappning, läs Of Monsters And Men och The Lumineers, för att nå toppen. Viktigt att tillägga är också att intresset för americana och dess besläktade gitarrkusiner fått ett ökat intresse och det är i första hand från publiken de största ropen hörs.  Ett band som jag inte på något vis vill jämföra med Mumford & Sons, men som tillhör den skara av band som representerar ett ökat intresse för band med tydlig utgångspunkt i Johnny Cash och Janis Joplins andetag är First Aid Kit. Förmodligen är det också den form av gitarrmusik som upplever det största uppsvinget när vi annars ofta pratar om att gitarren är ”död” och att det är laptop och dansmusik som regerar.

”Och det är väl tur att bandet gör sig bättre live än deras bedrövliga uppföljare Babel.” 

Efterfrågan den här kvällen liknar inget annat. Trots att arrangörerna valde att flytta från Cirkus till betydligt större Annexet (en uppgradering om 2000 biljetter) blev det lapp på luckan direkt. Vi snackar inte om timmar, vi pratar minuter. Och den som vill ge sig ut på andrahandsmarknaden får vara beredd att betala det fyrdubbla priset. Då ska vi också tillägga att biljetterna kostade 395 kronor från början. Det är inte konstigt att publiken befinner sig i ett helt upprivet tillstånd. Att befinna sig innanför Annexets murar är lite av ett privilegium för bandets fans. I synnerhet när man vet hur många som suktar efter en biljett, som om det vore en genväg till pärleporten.  Och jag måste backa tillbaka till Håkan Hellströms jubileumsspelning på Way Out West för att minnas en publik i det här tillståndet. Redan i snärtiga titelspåret Babel kokar Annexet. Förmodligen skulle varenda artist drömma om ett mottagande och en utsikt likt detta. Det går inte blunda för vilken total urladdning det här är.

Och det är väl tur att bandet gör sig bättre live än deras bedrövliga uppföljare Babel. En skiva som i mina ögon enbart fortsätter i utstakade spår utan tecken på utveckling, snarare försämring då jag håller debuten Sigh No More betydligt högre. I följande I Will Wait ser vi slående likheter mellan Annexet och den publik som gestaltas i musikvideon.

Det är tredje gången jag möter dessa banjofrälsta musiker. Precis som innan är det oerhört snärtigt och lekfullt men framförallt effektfullt. Den sömniga Stockholmspubliken har vaknat till liv trots att det är mitt i veckan. Det händer inte allt för ofta. En ytterligare bidragande anledning är förmodligen att medelåldern är betydligt lägre än en valfri konsert helgtid i Stockholm.

Little Lion Man späder på extasen ytterligare när ackorden flyger genom lokalen. Rent musikaliskt får låtarna betydligt mer tyngd uppbackat av en publik som sjunger för glatta livet. För ett band som ställer sig upp och spelar låtarna rakt upp och ned krävs det där lilla extra från publikens sida – och det finns i massor den här aftonen. Det här är så nära öppet mål ett band kan komma, de skulle nästan kunna göra vad som helst och alla hade skrålat med. Det gör att bandet även lever farligt, när intensitet och glöden slocknar följer publiken med. På gott och ont helt enkelt. Men det märks att det här är mer än en dag på jobbet, vilket lätt kan bli fallet när artister av den här kalibern sköljs över av hyllningar.

Det som slår mig mest är att det bara är omständigheterna som skiljer oss åt. De har inte förändrats ett dugg sedan spelningen på Way Out West 2010 och precis som med bandets låtmaterial så är utvecklingspotentialen låg. Förvisso har det visat sig vara ett vinnande koncept för stunden, men snart har de med största sannolikhet kramat ur den sista droppen av de här gitarrslingorna. Men inte än – ikväll finns fortfarande tillräckligt med energi från både band och publik för att krossa det mesta.

Jag efterfrågar förnyelse inte bara i låtarna utan även i livesammanhang. Har man hört dem en gång eller sett dem en gång så vet man exakt vad man får. Det är tryggt men inte särskilt spännande. Momentet att bli golvad saknas, alla vet redan att publiken kommer vara lyrisk i hitsinglarna men även att det blir tyst så fort vi hamnar utanför den radarn.  Och det finns partier där det blir långrandigt – variationen är bandets stora akilleshäl. Man kan väl förvänta sig lite mer än tonårsskrik i tempoväxlingar av ett band av den här kalibern.

Kvällens extra krydda heter inte The Cave, den stavas Klara och Johanna Söderberg. Inte helt (o)väntat att den svenska syskonduon gör ett gästspel. De är stammisar i de här sammanhangen numera: Bright Eyes och Conor Oberst för att nämna andra spelningar. The Lion’s Roar avfyras inför en publik som äter vad som helst så länge tempot är högt.