Mumford & Sons ett kärleksmässande inpaketerat i folkmusik
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Mumford & Sons

Peace & Love

Betyg: 8/10

Det brittiska bandet Mumford & Sons resa är nästintill sagolik. Från att invadera Londons trånga pubar till att toppa brittiska albumlistan före en gigant som Muse. Allt inom loppet av några veckor. Hösten 2009. Än idag grämer jag mig en aning att jag inte lyckades haffa en biljett till det där jazzceféet något kvarter från Trafalgar Square. Nu är de förlorade till festivalernas största scener på i princip bästa tider. Ovasett vart du dig i världen vänder.

Solen tittar fram efter ett antal regniga moln cirkulerat kring Borlänge. Och en av festivalens mest önskade akter gör entré inför en hyfsad publikskara, men framförallt lyrisk sådan. Det är nu som den inställda spelningen på Hultsfred äger rum. Aftonbladet kallar det superbokning, med handen på hjärtat, det stavas lucky strike.

När Borlängefestivalen presenterade Mumford & Sons möttes vi av blandande reaktioner. Somliga var lyriska, andra var frågande vilka de överhuvudtaget var, och det sistnämnda var det mest återgående temat bland kommentarerna, varför jag med bekymrade steg tar mig mot största scenen Utopia. Att artister som Kurt Vile och Pains Of Being Pure At Heart lockat minimalt med intresse bland festvalens besökare ligger som ett orosmoment i bakhuvudet.

Marcus Mumford inleder med gentlemanna-fasoner och ursäktar för den inställda spelningen på Hultsfred, efter att ha rivit av ett kommande paradnummer, Lover’s Eyes. Faktum är att i princip samtliga låtar på debuten Sigh No More är som extranummer för väldigt många andra. Åtminstone om vi får lita på publikens gensvar. Därefter frågar han om några av Hultsfredsbesökarna pallrat sig hit, varpå x antal tusen längst fram skriker sig hesa. Dessa tonårshjärtan slår för full muggar, pulsen är långt över rekommenderat och smilbanden befinner sig högt över öronen.

Det är i den soliga eftermiddagen vi fläkar ut oss till brittisk folkmusik. Vem fan hade trott det hösten 2009?

Varje låt ger publiken vingar. När Little Lion Man rivs av redan som andra nummer seglar vi högt över molnen och knackar på dörren till pärleporten. Jag har inte sett så mycket kärlek på den här festivalen som när Marcus Mumford och hans besättning hamrar intensivt på sina instrument. Marcus dock utan instrument, där får han assistans. Men sången sitter som ett smäck. Felfritt.

Det påminner mycket om Way Out West 2010 då man gästade oss senast. Den egentliga skillnaden är de nya låtarna som smygs in mellan allsången.  Det är då vi hinner stanna upp och vila stämbanden. Förvisso är det intressant med nya låtar, men det märks givetvis på publiken att det är de gamla guldkornen som glimrar som mest i eftermiddagssolen. Förutom att det nya materialet låter lovande, vilket egentligen är diffust och intetssägande, bör tilläggas att man fortsätter i samma anda som den hyllade debuten. Vilket bådar gott.

Winter Winds och Thistle Weeds överträffar det mesta som nått mina öron på den här festivalen, men det är The Cave som är spelningens monument. Storslaget är förnamnet. Allsången lyfter oss upp utan Red Bull-vingar från en spelning som vunnit på ett kortare sett. Det nya material må klinga väl, men det blir trots allt ett mittenparti som bör liknas vid spelningens enda fallgrop.

Foto: Magnus Olsson