”I fucking hate the banjo.” Så sade Mumford & Sons egna banjospelare, Winston Marshall, i en intervju förra året i samband med att gruppen utannonserade att de skulle ta en paus. På frågan om gruppen har ”dödat” banjon svarade han att ”döda” är en underdrift. De ”mördade” instrumentet.
Marshalls uttalanden är det mest övertydliga exemplet på vilken identitetskris Mumford & Sons har gått igenom de senaste åren. Gruppen började sin resa inom en löst sammansatt folkmusikscen i London (tillsammans med bland annat Noah and the Whale och Laura Marling). De blev snabbt det mest framgångsrika bandet i scenen och i nästa andetag var gruppen banjoambassadörer för hela världen. Helt plötsligt hördes banjofolkrocken på radiokanalers A-spellistor intryckt mellan housedängorna, längst upp på försäljningslistor och i vartannat Eurovision-bidrag. Efter att gruppen turnerat bakom deras andra album Babel tog de 2013 en välbehövlig och reflekterade paus.
Med allt detta i åtanke är det inte speciellt förvånande att de faktiskt har mördat banjon på Wilder Mind. Det finns inte ett spår kvar av den. Istället har de släppt ett album där de försöker bevisa att Mumford & Sons minsann är mer än några banjocrescendon.
Gruppen har spelat på arenor under större delen av sin karriär, och det är där de hittat inspiration till sin tredje skiva. Wilder Mind är olika varianter på arenarock fördelat på tolv spår. De lyckas pricka in alla stämningslägen man kan förvänta sig att uppleva på en arenakonsert – bland annat det lagomt riviga öppningsspåret Tompkins Square Park, den stegrande Snake Eyes (som så klart slutar i ett euforiskt gitarrsolo), andningspausen Cold Arms och den sentimentala avslutaren Hot Gates, som bara väntar på en paus när gruppen försvinner ut bakom kulisserna – för att sedan återvända ut på scenen igen, givetvis med en banjo i högsta hugg.
Problemet med Wilder Mind är inte att gruppen är oförmögen att göra snygg arenarock – problemet är att albumet bara är snygg arenarock. Det känns som om de så desperat ville bli kvitt folkrockstämpeln att de fyllde hålet som uppstod med det första bästa de kom på. Och visst – utförandet är oftast otroligt snyggt. Gitarrerna sitter som en smäck, ljudproduktionen är oftast fantastisk – och i bästa fall förflyttar Wilder Mind dig till en nedcabbad bil som kryssar igenom en varm sommarmorgon på väg mot äventyr. Men under dessa kvalitéer finns ofta ett extremt undermåligt låtsnickeri. Det, tillsammans med 12 olika sidor av samma mynt, gör att albumet som helhet i slutändan känns som ett slätt, inspirationslöst och… tråkigt album.
Gruppen prickar dock stundtals rätt. The Wolf fungerar mycket bättre i en albumkontext och bärs upp av Marcus Mumford, som gör sin bästa sånginsats på hela skivan. Öppningsspåret Tompkins Square Park och titelspåret aspirerar båda på titeln som snyggast utförda rocklåt – och stundtals snuddar de till och med på The War on Drugs stratosfär. Men för dessa kullar till toppar finns det desto fler djupa dalar – som på förstasingeln Believe där de tycks velat förstärka de absolut tråkigaste sidorna hos Coldplay.
På Wilder Mind tar Mumford och hans söner i så de spricker för att visa att de är mognare och mer vuxna nu. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att gruppen är som en osäker tonåring som fumlar i mörkret efter något att identifiera sig med.