Muse
Drones

8 juni, 2015
Recension av John Jonsén
6

För nästan exakt tjugo år sedan lanserade Coca-Cola Company en ny sorts Coca-Cola, känd som New Coke. På grund av att läskkonsumenter i USA började föredra Pepsi, fick företaget total panik och bestämde sig för att göra om hela receptet, vilket sedan bemöttes med skoningslöst hat från det amerikanska folket. Drycken de hade älskat och var bekanta med sedan barnsben hade bytts ut mot någonting obekant och läskigt. För att göra den sockerberoende massan nöjd så lanserades Coca-Cola Classic och snodde tillbaka sina fans från Pepsi. Företaget steg ytterligare i popularitet och fortsätter att dominera läskvärlden – men lämnade många funderandes: var New Coke ett stort PR-trick eller bara en urusel idé som råkade fungera?

Det är kanske en överdrift att jämföra Muse med Coca-Cola, men när de har klassats som ett av världens största rockband hittills detta decennium är det inte helt obefogat ändå. Rocktrion har nämligen en helt eget New Coke-fenomen, bättre känt som den föregående skivan The 2nd Law. Efter att ha lyckats brotta sig ur alla Radiohead-jämförelser tidigt i deras karriär så tillverkade bandet ett perfekt recept på alternativ och progressiv rock, som var nyckeln till deras framgång. När de började fiffla med receptet och inkorporera syntar i ljudbilden blev inte fansen särskilt nöjda – speciellt inte när den dubstepinfluerade Unsustainable debuterades. Sedan dess har det utlovats rockigare material flera gånger för att lugna ner de förargade fansen. Nu är Drones ute i skivhyllorna och bandet insisterar på att syntarna bara var en experimentell fas.

De kunde lika gärna ha döpt skivan till ”Muse Classic”. Den återspeglar mycket av det tidigare materialet, men dock i en avskalad tappning. Det smygorkestrala i Black Holes and Revelations medverkar på Mercy, det energiska Absolution-materialet finns med på Reapers och det emotionella ifrån Origin of Symmetry gör ett utmärkt framträdande på The Handler. Samtidigt som det är lugnande att Muse har återvänt till sina rötter, så känns skivan konstlad – som om de tvingats återvända för att vinna tillbaka deras synthatande fanskara. Drones är samtidigt oerhört förutsägbar och visar inte upp några nya sidor av bandet, utan fungerar mer som en samling låtar för att visa att de fortfarande vet hur en distpedal fungerar.

För att skivan ska få maximal effekt i sin återspegling, så är det ingenting nytt på textfronten. Att Muse har diskuterat konspirationsteorier i alla dess former är sedan gammalt, i textrader som ”the satellites that compromise the truth” eller ”they’ll try to push drugs / that keep us dumbed down”. Den här gången får vi istället ”tell me why the men in cloaks / always have to bring me down” och ”you can’t control me / I am the defector”, vilket inte förvånar överhuvudtaget. Det är som att The Resistance och The 2nd Law aldrig ens hänt. Däremot så är texterna så stereotypiskt Muse att de till slut blir charmiga i sin enkelhet.

Ambitiöst eller nyskapande är två attribut som skivan inte kommer att beskrivas med särskilt ofta, men det är onekligen ett stabilt Muse-släpp. Den är läskande nog att släcka rocktörsten som bandet skapat med åren, men lämnar ändå mer att önska. Med tanke på bandets storhet kommer det ändå vara nog många som faller för skivans eftersmak och faller djupt in i ett Drones-beroende, nu när originalreceptet till Muse har återställts. Allt är tillbaka i sin ordning, i sann Coca-Cola Company-anda – men det behövs ett mirakel för att de ska lyckas bli större än vad de redan är.

Skivbolag: Warner Bros.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1231 [name] => Muse [slug] => muse [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1232 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 19 [filter] => raw ) )