Musikåret 2010: Jon Egerlid

Torsdagskväll 21:00, utanför Annedalskyrkan i Göteborg, spöregn. Det är två timmar tills The Tallest Man on Earth ska gå upp på scenen i den lilla kyrkan som en del av Way Out West och kön utanför är flera hundra meter lång. Det är uppenbart att kyrkan inte ens kan ta in en tiondel av alla som står här och vill in i värmen och höra Kristian Matsson sjunga hest och poetiskt om brustna förhållanden. När en funktionär kommer och säger att kyrkan har plats för max femtio personer till så dör den sista strimman av hopp hos oss längst bak. Men det hela är en del av festivalen, djungelns lag gäller, och med tanke på vad Way Out West i övrigt levererade denna helg i augusti var det en av få besvikelser. The National, Mumford & Sons och Håkan Hellström gjorde alla oförglömliga spelningar. Kronan på verket var dock Jónsi, som gjorde en av de bästa spelningarna jag sett i mitt liv. Det var ett magiskt framträdande. Grow Till Tall förvandlades från fem till åtta minuter och avslutades med ett magiskt crescendo som trollband hela publiken. Med Jónsis osvikliga stämma mässandes, ett närmast epileptiskt blinkande ljus samt en animation av en piskande storm målade Jónsi och hans band upp ljudbilder med atmosfärisk drömskhet. Det var underbart.

I övrigt var 2010 ett år av förväntningar, upptäckter och förlusten av en viss fantastisk festival. Hultsfredsfestivalen gick i graven sommaren 2010. Teorierna om varför Hultsfred misslyckades var många. Vissa ansåg att Hultsfred hade ett dåligt startfält, andra ansåg att det var genrefestivalerna som konkurrerade ut festivalen och så vidare. Men faktum kvarstår. En festival som hyst storheter som Rage Against The Machine, Oasis och Turbonegro på sina scener samt länge varit en självklarhet inringad i sommarkalendern har upphört att existera. När nyheten nådde mina öron blev jag förkrossad. Hultsfred var min första festival, och där har jag bland annat blundat och njutit till Ólafur Arnalds pianoslingor, sett iLiKETRAiNS riva av A Rook House For Bobby inför kanske bara hundra personer, röjt till Franz Ferdinands This Fire, dansat tills jag blev täckt med lera när White Lies spelade Taxidermy i Sverige för första gången, sett Rasmus Kellerman sjunga duett med Firefox AK under Winter Rose samt försökt hålla mig kvar på benen till textraderna Are we human/or are we dancers tillsammans med 25 000 andra framför en gungande Hawaiiscen och The Killers. Hultsfreds död är oerhört sorglig, och minskar även den svenska festivalmångfalden som är så viktig att bibehålla. Det är tvekan den största tragedin som inträffade under det svenska musikåret 2010. Förhoppningar om att återuppta festivalen har dock väckts nu under senare tid, och jag kan bara tro och hoppas av hela mitt hjärta att vi återigen får se en festival i Hultsfred.

Det finns en artist som totalt dominerade den senare halvan av 2010. Kanske var det för att albumet var nyskapande, bra marknadsfört eller för att det blev utsett som årets bästa album av Pitchfork. Under höstens slutspurt av albumreleaser släppte Kanye West sitt bejublade och fantastiska My Beautiful Dark Twisted Fantasy. Albumet toppade otroligt många årsbästalistor, och mina ögon öppnades på nytt inför en artist som jag tidigare endast känt som Stronger. Att följa upp albumet med en halvtimme lång musikvideo som innefattar delar av alla albumets låtar, en supermodell klädd (eller inte klädd) som en fågel fenix, är smått genialiskt.

Det mest häpnadsväckande med My Beautiful Dark Twisted Fantasy är att den gav en mainstreamartist tillträde till indiemusikens värld. Kanye West lyckades med MBDTF att öppna sin dörr så att även stuprörsjeansen, popluggarna och deras evige befälhavare Pitchfork ville komma in i värmen. Kanske var det gästspelet av indieskägget Bon Iver som fick dem att ens titta åt albumets håll (det var i alla fall min anledning), men oavsett vilket så kvarstår faktum. Kanye West är kungen av 2010, och inte bara inom hip-hopen.

Som en kort summering av 2010, kan jag säga att det var ett av mina bästa musikår hittills, fyllt av livsförändrande upplevelser, ny musik och livespelningar utanför denna värld. Jag har upptäckt storheten med äldre band som Pink Floyd, Joy Division och The Smiths, samtidigt som jag fått flera nya favoritband som jag tidigare inte gillat så mycket (bl. a. The National). Tyvärr blev festivalbesöken få, på grund av en tre veckor lång utlandsresa, men jag har under 2010 kommit ännu närmare musiken och fått en djupare förståelse för varför musik verkligen är det bästa som existerar (när man är på roadtrip i Europa har man mycket tid över för sin iPod).

En sak som för mig personligen har utvecklats under 2010 är min musiksmak. Om du för två-tre år sedan hade försökt spela Crystal Castles, Deerhunter eller The Radio Dept. för mig hade jag förmodligen rynkat på pannan. Nu anser jag att de alla har gjort tre av årets bästa album. Jag har gjort en fantastisk musikalisk resa på bara några få år, och mitt vetande om musik har exploderat. Jag lyssnar nu dagligen minst fyra timmar på musik, och jag har upptäckt det fantastiska med shoegaze, ambient, electro, post-rock, smutsig electropunk, indierock och obskyra, experimentella projekt. Alla är genrer som inte existerade i mina lurar för två år sedan.

Under 2011 väntar jag bland annat på albumreleaser i form av Cloud Nothings, Bon Iver, Death Cab for Cutie och The Kills. Sedan som kronan på verket, Heartsrevolution live på Emmaboda. 2011 kommer bli det bästa året i musikväg hittills. Det vet jag.

År 2010s bästa låtar:
2010 var såhär bra. Och lite bättre.