Mwuana – med känslorna utanpå

Under tre år har producenterna, numera tillika goda vännerna, Collén & Chords arbetat med Mwuana. Tillsammans har klubbvältare som Toppen, kärleksskildringar som Natural Born Killers och självrannsakan i D går bra nu levererats. Nu har de varit med och format det nya albumet. Men det är en av få konstellationer som Mwuana valt att försätta sig i. 10-talets konstant blommande svenska hiphopscen har flera ingredienser i sitt framgångsrecept, men den kanske tydligaste av dem alla stavas mobilisering. Kollektiv efter kollektiv har bildats, vari sen artisterna kan paketera sin musik, med allt vad det innebär. Med hjälp av kollektivet kan det enskilda uttrycket förlängas, formas och förbättras – och vice versa. Mwuana har varit undantaget. I en tid av sammanslutning har han fungerat som svensk hiphops ensamvarg.

– Det är intressant att du ser det klimatet, för det är exakt vad jag också sett och som jag ibland kan vara lite nere kring. Jag har alltid gjort det här för mitt eget lilla behov. Uttrycket är också väldigt personligt och behövs väl då kanske inte heller delas med någon annan heller. Jag behöver inte ha någon som representerar det i alla fall. Men sen så har jag ju exempelvis Karim som jag alltid rullar med. Och jag träffade Dida i går, så jag har ju mina små corners – men the crew is invisible.

Lika mycket som jag vill ta det här framåt, så vill jag också dra med mig allting som jag kommer ifrån.

Samtalsämnet vandrar över till debutalbumet TRILLER. Ett album med flertalet spår vars ljudbilder och referensvärldar ger ifrån sig en tydlig 90-talsdoft. Men också ett album vars titel skapar känslor.

– Hela albumet är en hommage – I pay hommage to the sounds som jag kommer ifrån. Man kommer känna 90-talet i det, och vi har verkligen lyckats få det att bli tasty. Jag kan själv ha svårt för folk som försöker anamma 90-talets boom bap, det kan bli riktigt cheesy. Men det här är inte det. De som har hört den får den där känslan. Det är en nerv i ryggraden som gör att de känner igen sig, de kommer ihåg det och det bubblar tag i dem.

– Jag är själv helt amazed kring att vi har fått till den här känslan. Lika mycket som jag vill ta det här framåt, så vill jag också dra med mig allting som jag kommer ifrån och visa att det finns många timmar bakom allt det här. Det är inte bara att jag vill göra en viss låt. I fuckin’… Jag handskas med det här liksom, varje dag.

– Och det finns ju uppenbarligen en jävligt stor hommage till Michael Jackson, såklart. Om man tänker på hur Quincy Jones och Michael kokade ner ett koncentrat av den plattan (albumet Thriller, reds. anm.)… Jag vill också skapa det där koncentratet. Mot slutet blev jag nästan skrämd av det, men jag har levt med det här namnet så länge nu. Tidigare fick jag kalla fötter och kände typ ”jag kanske borde kalla det något lite mer svenskt?”. Men fuck it, detta är meant to be.

Att beskriva Robin Nyström som en person med känslorna utanpå är en underdrift. Det är extremt tydligt att hans val och intentioner hela tiden bottnar i en brinnande passion. Du kan känna det i hans kroppsspråk, på hans sätt att prata och framförallt kan du höra det i musiken som presenteras. Passionen för melodier, för att visa sig bäst och framförallt för kärlek och relationer är ständigt närvarande i hela hans uttryck. Ju längre in i intervjun vi kommer, ju mer bortblåst blir hans trötthet, och energin i hans svar blir mer känslostyrda. En hektisk natt har satt sina spår, men även år av hårt jobb utan att stanna upp och reflektera. När vi pratar om det nya albumet kommer jag att tänka på när jag såg honom spela på fjolårets Roskildefestival. Jag berättar hur jag minns att han, redan då, i ett mellansnack förklarade sitt intresse för att hitta nya uttryckssätt som var väldigt inspirerade av musiken som han har lyssnat på med sin pappa – en person vars uppenbarelse format musiken mer än vad jag anade.

– Fan, jag blir skitglad när jag tänker på det. Han messade mig häromdagen faktiskt. Han bor i Portugal nu, och ja… Han berättade om sin favoritlåt från albumet och… Det känns så jävla mäktigt. Min pappa betyder mycket för mig.

Under svarets gång bildas en klump i halsen som till slut utvecklas till stora tårar tillägnade en pappa som betytt lika mycket för musiken som för självkänslan.

– Han är vid livet, men nu saknar jag honom som att han inte är det. Han har verkligen varit ett stort stöd för mig och för hur jag ska kunna förhålla mig till och tro på min talang. Det har alltid varit folk som ska trycka ner dig om du är duktig på något. I orten är det väldigt mycket så – folk med talang blir nedtryckta för att de sticker ut. Det är värsta krabbhinken, som Sebbe (Sebbe Staxx, reds. anm.) brukar snacka om. Men min farsa har alltid sett att jag är så mycket mer än bara hiphop, mer än att bara stå och rappa. Han ser ju jazzen, soulen, dansen och melodierna.

– Sorry alltså, men det är något nu när man kommer över den här tröskeln. Jag tänker mycket på vad vi egentligen har åstadkommit de senaste åren. Det har varit en jävla resa. Man har hela tiden funderat på om det verkligen kommer bli något av det här. Alla dessa år där jag egentligen bara varit en börda för många människor, inte minst min pappa. Inte en börda kanske, men du vet. Jag ska inte säga att han eller mina bröder har lagt en massa cash på mig, men visst fan har de lagt cash på mig. Mer än vad jag gjort för dem i alla fall. Och så är det ju, de har knegat och slitit medan jag suttit där och tänkt på nästa rhyme – ”klart en jävel lärt sig flowa, haft för mycket tid”.

Du vet, dualiteten mellan det goda och det onda möts ibland fint i mitt huvud.

Att se tårarna som rinner nedför de hårda och markanta ansiktsdragen är en kontrast som går i linje med hela Mwuanas uttryck. Det finns ett ständigt element av dualism, närmast schizofreni, i allt han gör. Det hårda kontra det mjuka, det starka kontra det svaga, det goda kontra det onda. Texterna som författas brottas med fram- och baksidorna av den personliga resan som gjort honom till en av landets bästa rappare – ofta i en och samma låt. Ja må jag leva på den nya skivan är ett av många exempel – en demonstration av firandet som kommit med de senaste årens framgångar, lika destruktiv som gratulerande.

– Det finns en viss avsmak i vissa grejer som jag kommer ifrån, som jag inte vet hur Sverige kommer att reagera på. Halva delen av mig är jävligt osmaklig om man träffar mig fel.

Det känns som en stor del av dig, att du handskas mycket med det där.

– Det är som att ängeln och djävulen här på mina axlar slåss hela tiden, när jag skriver också. Ibland är jag rädd för att, jag vet inte… Ibland är jag rädd att jag säger för mycket, typ. Ibland känner jag mig fan helt skev i huvudet. Du vet, dualiteten mellan det goda och det onda möts ibland fint i mitt huvud.

Jag tar upp låten Gjorde jag fel som ännu ett exempel, där hooken på ett briljant vis både ställer och besvarar låtens titel: “Gjorde, gjorde jag fel? / Jo, det gjorde jag”. Jag har ingen aning om det är ett medvetet stilistiskt trick eller om det bara är min hjärna som väljer att höra det så, men det spelar ingen roll. Mwuanas musik är mästerlig på att blotta och utreda den inre skulden.

– Jag har grinat mycket till den låten, alltså. Den låten är lite buskis för mig. Den är rätt svennig i flowet, du vet. Typ ”nu ska nån svenne va lite afro här”, förstår du? Den imponerar inte på mig, och den är ganska gammal. Men jag måste säga att jag har fällt många tårar till den. När hooken kickar in så känner man den där… Man känner sig fett skyldig, hänger du med? Jag känner mig fett skyldig ofta, det är det jag lider med mycket.

Precis som många av hans kollegor började Mwuana sin rapkarriär på engelska. Det är alltid svårt att undersöka vad ett sådant val kan ha gjort för karriären i stort, och ofta ganska ointressant, men inte när det kommer till Mwuana. Svensk hiphop har under de senaste åren blivit hyllat för sitt kompromisslösa sätt att närmast dissekera det svenska språket. Mwuana har inte varit det primära målet för den hyllningskören, men bör kanske vara det i högre mån. Det är inte helt ovanligt att en Mwuana-låt innehåller 50% svenska och 50% engelska ordval – det är flowet och uttrycket som kommer i första hand. Det är inte heller helt ovanligt att han – på ett lika kompromisslöst sätt – böjer, vrider och vänder på svenska ord. Formuleringar som Marrathon eller Jag do me är bara några exempel på resultat av detta.

– Fan vad kul att du säger det! Det där är också det här fredagskrysset för mig, att försöka hitta ett nytt uttryck som ska vara mitt och som man är innovativ i. Men du vet själv, alla små grupper har sitt egna språk och uttryck.

Vi fortsätter prata om hans sätt att skriva på. Jag berättar om hur en kollega till honom beskrivit honom som Sveriges version av Lil Wayne – ett monster i studion med ett helt eget tempo. Mwuana berättar hur han till den nya skivan försökt genomarbeta sina texter på ett annat sätt, med hjälp av Collén och Chords.

– Jag har försökt ta ner mitt skrivande, från det här molnet där jag är, lite mer till lyssnarna. Inte förenkla det, men att skriva på ett sätt där jag försöker nå ut mer. Tidigare så har jag fullkomligt skitit om folk ska haja vad jag menar, jag brydde mig inte. Men nu har jag verkligen försökt anamma och vässa min låtskrivartalang.

– Jag kan få kalla fötter när jag vet vad något kan bli, men när vi inte är där. Även fast man hör potentialen så kan jag direkt rata det. Så länge det inte är där, don’t count with that shit, det måste vara där. Annars får det vara. Men jag har faktiskt lärt mig att, precis som vi sitter nu, diskutera låtarna med Collén och Chords. Det är då, när man gör dom här sista 20% på en låt, det är då det blir något på riktigt.

Jag kan få kalla fötter när jag vet vad något kan bli, men när vi inte är där.

Det märks att jag sitter framför en artist fylld av känslor inför karriärens enskilt största släpp. Det är ett släpp med förväntningar från branschen och fansen, men kanske framförallt från huvudpersonen själv. Han berättar hur han känner att det svenska folket inte riktigt fått grepp om honom än, det märks att det finns en frustration där. Det finns en övergripande frustration kring hela stämningen, energin och kvaliteten inom scenen han verkar inom.

– Det känns som att allt har brunnit ned och nu går vi här och försöker hitta nya vägar i askan. Det är renässans verkligen, det känner man. Och jag försöker verkligen anamma den renässansen. Även fast jag är väldigt kritisk mot mig själv, och har väldigt mycket kritik mot vad andra gör, så försöker jag alltid se dem genom renässansens öga. Det är fan som när Matisse och grabbarna satt och målade på 30-talet. Så länge det hela tiden ställer en fråga, så är det konst för mig. Peter Swartling (grundare av skivbolaget ART:ery som släpper Mwuanas musik, reds. anm.) har lärt mig den grejen, ett citat som jag lever by numera – ”när reaktionen överträffar din förväntan” – det är det jag söker hela tiden.

Trots ständigt ifrågasättande, motsättningar och skuld – när jag lyssnar på albumet känner jag ändå slutligen att du firar. Vad firar du?

– Jag firar verkligen över fuckin’ 15 år av att ständigt gå på den här stigen, utan att riktigt veta vart jag är på väg. Jag alltid vetat att jag är på rätt väg, men inte hur eller när saker ska ske. Det går inte att tyda i den här djungeln. Men trots allt, som jag säger i Ja må jag leva, ”det klart jag tänker på jag faktiskt lever life nu för tiden”, det är exakt det som det handlar om. Ibland måste jag påminna mig själv det. ”Mannen, det finns folk som verkligen skulle göra mycket mer än vad du gör för att sitta där du sitter”, jag får aldrig glömma det. Livet är inte garanterat någon. Fan, jag är skitglad att jag får göra det här. Jag kunde stått och knegat telefonförsäljning eller becknat weed någonstans. Men jag får göra det här, det är helt sjukt!