My Bloody Valentine
Hultsfredsfestivalen, 14/6-2013

För mig utgör shoegazemusik, och då framför allt i liveform, någon sorts proteströrelse mot all likriktad, nedslipad och trevlig musik. Därför kan jag på ett plan vara helt okej med att Hultsfred placerat My Bloody Valentine i solen på Blue Stage alldeles för tidigt på kvällen – trots att någon av tältscenerna hade varit en mycket mer naturlig miljö får deras inverterade pop nu chansen att vara precis sådär kompromisslös och skev, och oinsatta chillare i gräset tillåts undra ”vad fan det är som händer”. Vad som däremot inte är okej är den låga ljudvolymen. Att tvinga My Bloody Valentine, ett band vars liveupplevelse till stor del går ut på att beröra publiken rent fysiskt, är att grovt inskränka dess egna visioner. Ja, Way Out West hade problem med Göteborgs miljöförvaltning efter bandets spelning 2009, men varför man väljer att boka dem till en festival och samtidigt ha ljudvolymsriktlinjer i bakhuvudet ligger bortom mitt förstånd. My Bloody Valentine tvingas för en gångs skull att anpassa sig, det där revolterande högljudda och konstiga kommer av sig och gitarristen Bilinda Butcher, som förmodligen skinit som en solstråle under varje spelning någonsin, verkar idag mest le lite ursäktande. Jag vet inte om jag tycker att det var värt det.

Den lilla publikskaran (De Vet Du lockade visst fler besökare tidigare under dagen) verkar till stor del bestå av envisa men förvirrade shoegaze-entusiaster, men också en hel del sköna snubbar som fått för sig att detta är dansmusik-material och börjar lajva Summerburst. Snarare än att stirra ner i sina skor stirrar man ner i sin mobil, och jag kan inte ens påstå att jag gör annorlunda. Alla dessa hinder gör att det krävs så mycket viljestyrka för att omfamna det faktum att vi faktiskt ser ett av världens mest inflytelserika rockband. I bästa fall leder det till känslan av att se någon sorts museumrelik. Musiken i sig glöms bort efter alla dessa hinder som bandet själva inte kan rå för.

För My Bloody Valentine gör egentligen många saker rätt: att inleda med I Only Said följd av When You Sleep från sitt ikoniska album Loveless borde räcka för att frambringa omvälvande nostalgi och engagemang hos alla inblandade shoegazers. Nya låtar som New You och Only Tomorrow integreras naturligt som om 22 år inte ens passerat sedan senaste skivan – det enda tecknet på bandets ålder är sångaren och gitarristen Kevin Shields grånade frisyr. Under aggressivare låtar som Feed Me With Your Kiss och Only Shallow skymtar någon sorts kompromisslöshet förbi för att till slut blottas totalt under You Made Me Realise. Här vrids ljudvolymen upp betydligt, twittrande åskådare släpper sina smartphones för att hålla för öronen och de öronbedövande gitarrvågorna får äntligen skaka om hela ens anatomi. Alla i min omgivning verkar antingen häpna eller skratta förvånat till följd av den absurda musikupplevelsen – allt är med andra ord precis i sin ordning, för första gången under spelningen. Att den sedan abrupt når sitt slut efter den här höjdpunkten har för mig börjat utgöra något av ett personligt trauma. Jag går därifrån med en klump i halsen som varar i timmar efteråt.

Foto: Magnus Olsson